Bunker 302 – DDR:s atombombsbunker utanför Eichenthal och förberedelserna inför det tredje världskriget

Det finns många slags turister och en av dem är ”bunkerturisterna”. Antagligen skulle denna art av homo sapiens bli sura över benämningen. Kanske jag borde kalla dem bunker-freaks istället? Eller MÖP:ar, i betydelsen Militärt Överintresserade Personer. Oavsett benämning åker de land och rike runt för att klättra ner i en ofta fuktig och ibland även mögelrik miljö.

Bunkerturister på väg mot … en bunker.

En del av DDR:s gamla bunkrar är öppna bara någon gång per år. Så var det när jag för några år sedan var i Stasichefen Mielkes bunker utanför Berlin, i något som heter Biesenthal 5005, som du kan läsa om här. Upplevelsen är intressant, men allergiker bör tänka sig för innan de klättrar ner i underjorden.

En annan bunker som jag varit utanför är Erich Honeckers bunker. DDR:s ledare ska ha varit i bunkern en (1) gång. Sen brakade muren. Bunkern var vid mitt besök redan förseglad för tid och evighet. Mer info här och här.

Välskyltat. Foto: Lena Breitner

En bunker som däremot är öppen större delen av året är Bunker 302 i Eichenthal. Den ligger i Mecklenburg-Vorpommern, ungefär 20-30 minuters resväg från Rostock. Den ska vara en av de ”stora” sevärdheterna bland DDR-bunkrarna. Sägs det. Själv tyckte jag att ägaren behövde jobba med pedagogiken och sitt eget uppförande. Men ändå – åk och se den om ni vill uppleva en del av DDR:s vansinne.

Det första som händer vid krig är att motsidan försöker slå ut kommunikationerna. När atombomben smällde av skulle det definitivt inträffa. En del av upplevelsen i Eichenthal handlar om att inse att DDR:s ledning inte tänkte i termer av ”om” atombomben skulle smälla utan i termer av ”när”. Man utgick helt enkelt från att ett tredje världskrig skulle bryta ut och att atombomben antagligen skulle användas.

Fotograferingsförbud

Bunker 302 är en atomskyddsbunker och syftet med den var inte att rädda livet på dem som var inne i den. I alla fall inte särskilt länge. Det var när atombomben brände av som Bunker 302 kom in i bilden. När katastrofen på tysk mark var ett faktum skulle människorna i Bunker 302 ta över all radiokommunikation så att kontakten med resten av östblocket inte skulle brytas.

Den rätta DDR-känslan börjar utanför museets domäner. Foto: Lena Breitner

Hur många skulle då hålla till i Bunker 302? Ett fåtal personer, fyra-fem i fredstid och kanske uppemot 35 man i krigstid, skulle arbeta i bunkern. När atombomben släpptes över centrala Europa skulle dessa ”utvalda” personer i Bunker 302 se till att hålla ställningarna. En stund i alla fall.

Dagens bunkerbesökare får gå genom mängder av rum med maskiner som ska rena luften från radioaktivitet och kemiska och biologiska gifter. Dessutom skulle man hålla svalkan nere i bunkern. Atombomber genererar en överhettning som heter duga, sprider ond bråd död och förödelse.

Allt låter ju riktigt bra, ända tills man frågar guiden om framtidsperspektivet. Hur länge skulle människorna i Bunker 302 klara sig efter ett atombombsanfall? Svaret blev 24 timmar. Vad som skulle hända sedan tycktes DDR:s ledare inte riktigt ha klurat ut. Det kanske inte heller var viktigt.

Det var ett rätt intressant svar att få där nere i bunkern. I synnerhet med tanke på att vi var inlåsta där. Innan vi gick in i bunkern hade vår guide särskilt frågat oss om vi hade något emot att bli inlåsta. I Tyskland fanns det tydligen en lag som sa att vi var tvungna att underrättas om inlåsningen och att vi skulle samtycka till detta.

Som en häftig avlutning fick vi uppleva en simulering av ett atombombsanfall. Visst var det show, men också en obehaglig återupplevelse av en vansinnig tid. Vi var inlåsta i en bunker där sirenerna ljöd. Den välbekanta svampformen syntes plötsligt på våra monitorer och så kom skakningarna och en kraftig smäll. En stol åkte i golvet. Det kom rök ur utrustningen på bordet framför oss. Sen kom tystnaden. När lamporna tändes såg vi hur en stor tavla hamnat på sned. Minns jag fel eller kom det fågelkvitter i högtalarna? Vår guide gratulerade oss i alla fall till att ha överlevt.   

Om det här var show och genomtänkt så var Bunker 302:s film och utställning ett enda stort bottennapp. Den första halvtimmen-timmen innan vi fick gå ner i bunkern fick vi ägna oss att titta på en film och se en liten miniutställning. Filmen verkade vara en rysk instruktionsfilm för soldater. Den handlade om troposfärisk sändning. Det gick mycket långsamt och var väldigt tekniskt och kändes inte riktigt som om det var något för mig. Dessutom var det väldigt kallt i filmsalen.

Det är välskyltat till Bunker 302.

Jag gick ut och tittade på utställningen, som visade sig bestå av många ryska ritningar utan översättningar och förklaringar om vad de föreställde. Jag är ingenjör och har ritat många ritningar själv, men jag fann inget som helst intresse i de ryska ritningarna.

När till och med de tyska MÖP-arna gick ut från filmsalen inom tio minuter och knappt blickade på utställningen med de ryska ritningarna så bör ju detta vara en liten fingervisning till museets ledning om att de bör fundera på sin pedagogiska inriktning.

Våra MÖP-ar visade sig vara riktigt trevliga och på bunkerturné. En av dem tryckte en broschyr i näven på mig och rekommenderade en annan atomskyddsbunker som de varit i, nordöst om Berlin. Denna atomskyddsbunker hade som syfte att rädda så många flera än i Bunker 302. I Atombunker Harnekop skulle, om jag lyckats rätt med översättningen, DDR:s försvarshögskolas ledning hålla till (Hauptführungsstelle des DDR-Ministeriums für Nationale Verteidigung). Om jag har förstått faktabladet rätt skulle närmre bestämt en 400 personer kunna rädda livhanken här. 76,8 miljoner D-Mark kostade bunkern att bygga. Undrar om det räknats i 1976 års priser. Med tanke på att jag fått viss inblick i hur många fler bunkrar och annat det byggdes i DDR är det inte konstigt att muren föll. Östblocket kollapsade på grund av sitt eget vansinne.

Så till ägaren av Bunker 302. Han var en ilsken typ som kom farande från ingenstans och förbjöd mig att ha penna och papper i handen. Jag som precis frågat guiden när museet öppnade och noterat årtalet. I brist på anteckningar får jag väl använda mig av minnet. Jag tror det var 2006 som det öppnade.

Slutklämmen är att besöket i Bunker 302 är intressant. Men passa er för den ilskne mörkhårige ägaren.

Bagaget lämnas i bilen eller i förvaringsboxar inne på museet.

Bunker 302 var färdigställt 1986. Museet är alltså i dag privatägt och öppet alla dagar 1 april till 31 oktober kl 10.30-18. Övriga tider är det öppet för gruppvisningar.

Inträdet ligger på ca 12 Euro. Det är strängt fotograferingsförbud på området (och ägaren är som sagt var lite ilsk av sig). Det finns förvaringsboxar inne på museet om du inte vill lämna saker i bilen på parkeringsplatsen.

Mer information finns på www.bunker-302.de

Annons