Spionturist i London: Litvinenkos grav, Café Daquise, SOE:s högkvarter, KGB dead drop m m

Det finns många städer att spionturista i och London är definitivt en av dem. Många historiska platser i staden är värda ett besök än i dag – andra är tyvärr bara värda en gps-markering då byggnaden ”där det hände” sedan länge är borta.

Ett ”måste”-besök är naturligtvis Special Operations Executives, SOE:s, högkvarter 64 Baker Street.

SOE högkvarteret 64 Baker Street. Foto: Lena Breitner

SOE2

SOE, 64 Baker Street. Foto: Lena Breitner

Huset står kvar med sin vackra jugendinspirerade entré. Dessutom har City of Westminister satt upp en skylt på huset som markerar husets betydelse och förklarar vad SOE egentligen var: en brittisk motståndsrörelse som skickade agenter in bakom fiendens linjer under andra världskriget. Ibland gick denna verksamhet under namnet ”The Baker Street Irregulars”, men originalet är ju som bekant rent litterärt (Sherlock Holmes om någon undrar). 

Medellivslängden för en SOE-agent bakom fiendelinjen var inte hög, men det fanns de som överlevde. Yvonne Baseden var en av dem. Hon tillfångatogs visserligen, men tyskarna kunde inte finna bevis för att hon var SOE-agent. Så istället för att tortera henne till döds alternativt döda henne direkt så sattes hon i koncentrationslägret Ravensbrück som fånge nummer 62 947. Ankomsten till lägret var visserligen en chock, men hon ska även ha förklarat för en brittisk forskare något annat intressant. Att det var som att komma till… Baker Street!

”We didn’t know what was going to happen,” berättar hon i en BBC-dokumentär. ”Ravensbruck was the first time we had seen what a concentration camp really was. It was a shock. To my amazement and horror, when I was directed through one of the huts I found friends from SOE.”

Yvonne Baseden var en av de fångar som räddades av Röda Korset genom de Vita Bussarna och hon ska inte ha varit den enda kvinnliga SOE-agent som anlände till Malmö i samband med krigsslutet. Baseden ska i alla fall ha bott några dagar på golvet på Malmö museum (slottet) innan hon skickades hem till Storbritannien.

Enligt senaste rapporten jag fått är denna modiga kvinna fortfarande vid liv, men är numera till åren kommen så vi får nöja oss med tidigare intervjuer med henne, som den dr Juliette Pattinson gjort och som ni hittar här och här.

Dr Pattinson har förresten bl a skrivit Behind Enemy Lines: Gender, Passing and the SOE in the Second World War” (Manchester University Press, 2007, Paperback out 2011, länk här).

Den som vill läsa mer om Malmö museer som flyktingförläggning kan läsa ”Flyktingar på Malmö Museum 1945: Minnesbilder nedtecknade av Karin Landegren Blomqvist” (2002).

Själv hade jag 2005 bokat en intervju med Karin Landegren Blomqvist, som då bodde i Lund. Jag visste att hon varit en av initiativtagarna för att öppna museet som flyktinganläggning och ville höra vad hon hade att berätta om mötet med dessa människor från koncentrationslägren.

Men det blev tyvärr ingen intervju. Jag och fotografen stod och ringde på utan att någon öppnade. Jag fick sedan en förklaring av en vänlig själ som lyssnat av telefonsvararen. Karin Landergren Blomqvist hade tagits in på sjukhus. En kort tid senare läste jag hennes minnesord i SDS, en underlig text som i princip enbart handlade om hennes man och inte knystade ett ord om hennes bok och insatsen vid krigsslutet(!) Tänk att något sådant kunde införas i en dagstidning på 2000-talet!

Åter till London! Gamla SOE-veteranter,  i synnerhet de som tidigare tjänstgjort i det ockuperade Polen, ska efter andra världskriget livligt ha frekventerat Café Daquise20 Thurloe Street i South Kensington. En av de som ofta satt här är Christine Granville, eller Maria Krystyna Janina Skarbek, som hon egentligen hette.

Christine Granville var britternas första kvinnliga agent under andra världskriget och en av de främst dekorerade efter kriget (George Medal, the OBE och the Croiz de Guerre). Hon skickades in bakom fiendelinjen två år innan SOE bildades och lyckades överleva som motståndskvinna i Polen och Frankrike.

Café Daquise

Café Daquise

Christina Granville är även berömd för sina många kärleksaffärer. I The Spy who loved av Clare Mulley får man en bild av en kvinna som växer upp i lyx i Polen men som aldrig riktigt lär sig vad ”familj” är för något. Kriget och agentvärlden passar henne perfekt, men sedan hittar hon aldrig riktigt hem. Hon var helt enkelt ”Happy only in action”, som det stod i en av hennes dödsrunor.

Hon mördades 1952 av en svartsjuk (f d) älskare på Shelbourne hotel i South Kensington. Så vitt jag kan utröna finns inte Shelbourne/Shellbourne hotel längre. Adressen 1-3 Lexham Gardens innehas numera av Lexham Gardens hotel, länk här.

Christine Granville är också utpekad för att ha stått modell till den verklige Bondbruden, men inga bevis finns för att Ian Flemming någonsin ska ha träffat henne.

Christine Granville är begravd på Kensal Green Catholic Cemetery eller St Mary Roman Catholic Cemetery som den också heter. Brittiska motsvarigheten till ”Hitta graven” har ni här.

Café Daquise är också känd för att ha en roll i den så kallade Profumoaffären, som innebar att den konservative krigsminister John Profumo tvingades avgå sommaren 1963.

The Oratory

The Oratory

Orsaken: Profumo hade en älskarinna som hette Christine KeelerDet stora problemet var att Keeler även hade en annan älskare, ingen mindre än den biträdande sovjetiske marinattachén i London, GRU-officeren Jevgenij Ivanov. Förutom att denna kombination mitt under kallt krig var otänkbart så ljög Profumo om sina relationer för det brittiska underhuset.

Var kommer då Café Daquise in? Det var här som Christine Keeler brukade träffa sin sovjetiske älskare. Var Keeler brukade träffa Profumo vet jag inte. Ni som vet – tipsa gärna!

Läs mer om Profumoaffären här där ni också hittar film- och musiktips.   

Bakom höger pelare finns en liten skåra där man kan placera ett meddelande. Foto: Lena Breitner

Bakom höger pelare finns en liten skåra där man kan placera ett meddelande. Foto: Lena Breitner

När vi ändå är inne på sovjetiska agenter och är nära Café Daquise bör ni passa på att se The Oratory, eller The Oratory of St Philip Neri, eller Chuch of the Immaculate Heart of Mary.

Vi besökte denna katolska kyrka förra veckan utan att veta var KGB hade haft en hemlig brevlåda (dead drop). Det enda vi visste var ”bakom pelare inne i kyrkan”. Problemet var att det fanns väldigt många pelare runtom i hela kyrkan.

Men eftersom jag hade en f d agent med mig (Gunnar Ekberg) så gick vi runt i kyrkan tills han konstaterade var han ansåg var den enda och bästa placeringen. Jag fotograferade och väl hemma insåg jag att jag fotograferat bakom helt rätt pelare!

Orientering för spionturister: Om du går in genom stora entrén ska du runda entréns högra pelare. Visst är springan bakom pelaren perfekt för ett ihopvikt papper!

Highgate cemetry. Foto: Lena Breitner

Highgate cemetery. Foto: Lena Breitner

En dag åkte vi ut till vackra Highgate Cemetery. Denna 1800-talskyrkogård i norra London är väl värt ett besök. Boka i förväg en guidad visning (kan annars vara fullt) för att se västra kyrkogården, vilket är i princip enda sättet att komma in på området (alternativet är att du begraver en släkting för, enligt en andrahandsuppgift, ca 80 000 pund, vilket ger dig tillträde de närmsta 37 åren).

Besökare får efter entréavgift strosa fritt på den östra kyrkogården, men det skippade vi eftersom vi inte var intresserade av att se Karl Marx grav. Det är dessutom den västra som är den vackraste.

Highgate Cemetery har en gripande historia. På 70-talet gick det privata bolag som drev kyrkogården bokstavligen ”i graven”. Kyrkogården lämnades åt sitt öde. Gravplundrare och småungar som kastade sten och förstörde är några exempel på personer som ändå gav sig själva tillträde. Men så tog ideella krafter över och de har spenderat miljoner på att restaurera många av gravstenarna. Du som besökare hjälper till att bidra till detta. Men mest pengar får man alltså in genom nya gravar och en ny grav som ingår i guidningen är Aleksander ”Sasha” Litvinenkos grav.

Aleksander Litvinenkos grav, Highgate cemetery. Foto: Lena Breitner

Aleksander Litvinenkos grav, Highgate cemetery. Foto: Lena Breitner

Aleksander Litvinenko avled den 23 november 2006 efter att några veckor tidigare ha blivit förgiftad med Polonium-210 då han drack te på Millenium hotel på Grosvenor Square. Litvinenko hade varit KGB-officer men ska enligt uppgift ha värvats av brittiska MI6, som alltså i så fall formellt sett var ansvariga för hans säkerhet.

Förundersökningen gällande mord och troliga kopplingar till Ryssland pågår fortfarande, men i fredags rapporterade brittisk media om att utredningen är på väg att kollapsa. Vad som pågår egentligen är svårt att säga, men det antyds att de brittiska handelsrelationerna med Ryssland påverkats negativt av utredningen och att man nu vill normalisera relationerna (läs: sopa under mattan). Änkan är av naturliga skäl kritisk till detta.

Själv var Litvinenko på det klara med vem som förgiftat honom. ”A very Russian poisoning”, som Telegraph citerade Litvinenko för att ha sagt innan han dog. Utpekad för dådet ska bland annat en dumaledamot vara, en person som ska ha träffat Litvinenko i samband med att han blev förgiftad och som Ryssland som av en händelse vägrat lämna ut till britterna.

Själv finner jag misstankarna mot ryssarna ganska naturlig. I underrättelsevärlden har motståndarsidan fiender medan egna medarbetare som hoppar av är att betrakta som åtskilliga grader värre: förrädare.

Den senare kategorin behandlas av vissa underrättelsetjänster på ett sådant sätt att inga andra medarbetare ens ska fundera på att göra samma sak. Metoderna för att statuera exempel varierar från underrättelsetjänst till underrättelsetjänst. 

I Mats Ekmans bok ”På uppdrag från Bagdad” beskrivs hur den avhoppade irakiske underrättelseofficeren Majid Abdul Karim Husain slutade sitt liv i Stockholm 1985 . Hans styckade kropp hittades efter två månader. De väldigt många olika kroppsdelarna återfanns i två resväskor och ytterligare plastpåsar och enskilda små och mindre delar av kroppen var separerade. Näsan var t ex utskuren och flådd.

”Styckningen syftade förutom att statuera exempel, att skända muslimen Majid genom att hans kropp inte skulle komma hel till himlen”, skriver Ekman.

Med en sådan metod lär ingen tvivla på att ett mord har skett!

”Paraplymord” ska bära bulgariskt signum enligt expertisen. Personen förgiftas och dör inom ett par dagar och förövaren hinner smita eftersom den som utsatts för dådet inte riktigt har fattat vad som hänt. Detta hände t ex de bulgariske avhopparen Georgi Markov, som dödades 1978 efter att ha blivit ”stucken” av ett paraply i foten då han stod och väntade på bussen vid Waterloo bridge i London. Han dog tre dagar senare. Läs mer här. Ytterligare ett mordförsök med ”paraply” har vi i Paris, se här. I båda fallen ska ricin ha använts. Jag har för mig att det finns ett bulgariskt mordförsök på påven Johannes Paulus II, men hittar ingen uppgift på det just nu.

Vi återvänder till fallet Litvinenko. Förutom att Litvinenko var en rysk avhoppare så är metoden (Polonium-210) av expertis betraktad som en rysk specialitet. Därtill är metoden utan tvekan att betrakta som ett tydligt exempel på ”att statuera exempel”.  

Oavsett vem som mördade Litvinenko (för mord är det utan tvivel) så får hans änka antagligen leva vidare med att brottet förblir ouppklarat. Som journalist har jag mött människor som har ouppklarade mordfall i familjen och kan blott ana hur smärtsamt detta är att leva med. Det var därför gripande att plötsligt stå framför hans grav och se de många blommorna.

”To the world you are one person but to one person you are the world”, står det på Aleksander Litvinenkos gravsten.

På promenad. Foto: Lena Breitner

På promenad. Foto: Lena Breitner

Själv undrar jag vem som betalde gravplatsen. Gissningsvis var det väl den brittiska staten.

Här några fler spiontips levererade av The Evening Standard.

Utöver detta besökte vi den adress Gunnar Ekberg bodde på när han gömde sig undan dödshot i samband med IB-affären 1973. Adressen är naturligtvis hemlig!

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i kalla kriget, London, Malmö, Museer, Skåne, spionage, Storbritannien, Underrättelsetjänst, WWII. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Spionturist i London: Litvinenkos grav, Café Daquise, SOE:s högkvarter, KGB dead drop m m

  1. Ping: Spionturist i London: Litvinenkos grav, Café Daquise, SOE:s högkvarter, KGB dead drop m m | Tankar om IB

  2. Stig Palm skriver:

    Tack Lena! Mycket intressant läsning i natten. Ska läsa alla länkarna imorgon och lite annat du skrivit.

  3. Tommy Jonason skriver:

    Hej

    Jag gjorde en egen spionvandring i London en gång med denna utmärkta bok som guide:
    https://www.afio.com/orderform.htm

    mvh

    Tommy Jonason
    Västerås

  4. barabrittiskt skriver:

    Det här var spännande läsning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s