Hur många människor åker över Öresund – egentligen?

På torsdag tas ett lagförslag om id-kontroller och transportöransvar för tåg, buss och passagerarfartyg. Reglerna är tänkta att gälla från 21 december för tågtrafik, från den 4 januari för buss och passagerarfartyg.

En läsning av regeringens och oppositionens motioner samt medias rapportering ger en ganska tydlig hint om viss förvirring vad gäller pendlarsiffror och hur det egentligen ser ut i Öresundsregionen.

Hur många pendlar och hur många kommer att drabbas – egentligen?

Den 27 november skickade Skånetrafiken ut ett pressmeddelande:

– För närvarande tittar vi på olika trafikupplägg tillsammans med våra samarbetspartners där vi försöker se till våra resenärers bästa. Så lite påverkan som möjligt, framförallt för våra 18 000 dagliga resenärer över Bron, sa Linus Eriksson, trafikdirektör på Skånetrafiken.

Ofta hänvisas till att 16 000 och 17 000 och 18 000 pendlare kommer att drabbas. Men hur många MÄNNISKOR är det egentligen som kommer att drabbas? Det Linus Eriksson uttalar sig om är alltså dagliga resenärer på Skånetrafikens tåg över Öresundsbron. Det är alltså såväl jobbpendlare som sällanresenärer, där det senare innebär allt från den som ska flyga till eller från Kastrup, dansken som ska shoppa i Malmö eller svensken som ska besöka Louisiana i Humlebæk, 35 km norr om Köpenhamn.

Skånetrafikens siffror inbegriper alltså INTE tågresenärer som av praktiska skäl väljer att pendla via färjan i Helsingborg. År 2013 beräknades arbetspendlingen från Helsingborg, Höganäs, Bjuv och Ängelholm röra sig om 1 600 personer som alltså jobbade på den danska sidan av Sundet. Hur många som är dagresenärer denna väg vet jag inte, ej heller hur många som åker från Danmark med färja till svenska sidan.

SJ:s dagliga direkttåg till och från Köpenhamn räknas heller INTE in. Just detta hot från SJ att ställa in sina dagliga tåg väckte stora rubriker med start i Dagens industri, med uppföljning i bl a Aftonbladet och i Svenska Dagbladet.

SJ framförde att kontrollerna riskerar ”att bli så dyra att tågtrafiken till Danmark måste läggas ned”.

Vad Stockholmsmedia glömde kolla var SJ:s tågtabell på nätet. Det är ytterst få av SJ:s tåg som går över Öresundsbron. På måndag erbjuder SJ 19 avgångar från Stockholm till Köpenhamn, men bara 5 av dem körs av SJ över Öresundsbron. Alla andra 14 avgångar förutsätter att passagerarna hoppar över till Linus Erikssons Öresundståg.

När Vänsterpartiet i sin svarsmotion 2015/16:3283 hänvisar till att Öresundsinstitutet om 75 000 dagliga resor mellan Danmark och Sverige ”i tåg, bil och andra motorfordon” blir jag lite osäker på vad som egentligen menas. Vad är en ”resa”? Gissningsvis blir det bara en pinne i statistiken när Brobizzen klickar till, oavsett hur många som sitter i bilen. Väldigt ofta är det ju flera i en bil.

Den bästa statistiken har jag faktiskt hittat på Sydsvenskans blogg, vilken ni har här. En genomsnittlig dag åker alltså strax under 100 000 människor över Öresund, alltså antingen från den danska till den svenska sidan, eller från den svenska sidan till den danska sidan. På tåg, i buss, med färja, bil eller lastbil. 

Blir det då 100 000 människor som drabbas dagligen? Nej, det blir naturligtvis många fler. När id-kontrollerna införs den 21 december kommer Öresundstågen att köras med korta tåg och 10-minuterstrafiken kommer att läggas om till 20-minuterstrafik. Det varnas för upp till en timmes extra restid för resenärer med tåg. Naturligtvis kommer detta att påverka resenärer både på den svenska och danska sidan, eftersom spårburen trafik är känsligt för störningar och eftersom väldigt många åker just Öresundstågen.

Det är dessa fakta och siffror jag tänker på när jag till exempel läser den centerpartistiska svarsmotionen 16:3282 av Johan Hedin m fl. De lyfter fram SJ-hotet som något väldigt starkt fastän i alla fall jag anar att SJ redan innan lagförslaget hade svårt att ekonomiskt få ihop resor över Öresundsbron.

Centerpartiet pekar på resandet med Öresundstågen om 33 300 resor varje dag med Öresundstågen. Just vad man syftar på är lite oklart formulerat, men här hävdar fackförbundet Almega år 2014 att det är 76 000 som reser varje dag med Öresundstågen. Vad ska man tro på? Hur många drabbas egentligen?

Förvirringen handlar nog mest om att siffrorna är svåra att förstå för den som inte bor här. Jag tror att våra riksdagspolitiker borde åka runt och praktisera att bo och resa i olika delar av Sverige. Så att de förstår resandeströmmar och behov. Så att de fattar att spårburen kollektivtrafik hänger ihop. Om riksdagen klubbar krav om id-kontroller och transportöransvar som kommer att påverka Öresundstågen, så kommer det naturligtvis också att innebära störningar på Öresundstågstrafiken i hela Skåne, i Halland, Göteborg, Växjö och Kalmar eftersom Öresundstågen går ända hit.

Så hur många kommer att drabbas? Tja, inte räcker det med 16 000 pendlare eller vad man nu anser vara en korrekt siffra. Det är troligen mer än tio gånger så många. Om det ens räcker.

Annonser
Publicerat i Öresundsregionen, Danmark, Malmö, Skåne, Sverige | Lämna en kommentar

Grattis Öresundsbron 15 år! För övrigt bör priset på bron sänkas och skatteavtalet omförhandlas

I dag fyller Öresundsbron 15 år. Tänk vad tiden går. För lite drygt 15 år sedan gjorde jag en pedagogisk resa. Några dagar före Öresundsbrons öppnande åkte jag utomlands. Jag åkte buss till stationen, gick bort till flygbåtarna, tog båten till Nyhavn och därifrån buss ut till Kastrup.

Som jag minns det tog resan effektiv tid 1,5 timme. Eftersom byten ingick var man tvungen att gardera sig. Således innebar en flygresa från Kastrup att man var tvungen att vara ute i väldigt god tid. Marginalen på 1,5 timme gick ej att förlita sig på. 

Värre var det också när man skulle hem. Om flyget var försenat och sista båten hade gått vid midnatt. Då stod man med alternativen försöka simma med resväska, ta in på hotell eller gå på krogen tills morgonbåtarna började gå.

Min hemresa för 15 år sedan glömmer jag aldrig. Känslan av att komma ut i ankomsthallen och fråga när tåget gick. Det var typ om två minuter. Och nästa tåg? Om 22 minuter. Wow. Det var fantastiskt.

Men trots all glädje så finns det smolk i bägaren. De flesta har glömt bort varför det är så fruktansvärt dyrt att åka över Öresundsbron. De flesta kopplar inte ihop bristen på integration med priset på bron. De flesta kopplar inte ihop bristen på integration med det skatteavtal som svenska regeringen avtalade om. 

Låt oss börja med priset på Öresundsbron. Om jag som bor i Malmö står på Malmö Centralstation och åker 10-14 minuters resa norrut till staden Lund så kostar denna biljett 48 kronor. Har jag ett jojo-kort kostar det 38,40. Avdragsgill moms ingår om det är en företagsresa.

Om jag istället står på station Hyllie i Malmö och åker västerut till Kastrup tar denna resa 13 minuter.

Men resan kostar inte 48 kronor utan hela 105 kronor. Med jojo-kort blir det 84 kronor. Oavsett är det är det alltså 119 procent dyrare än motsvarande resa inom Skåne. Avdragsgill moms ingår ej.

Nu kan man ju tycka att det bara är enstaka biljetter och att så farligt är det väl inte. Låt oss därför räkna på månadskorten.

Pendlingskortet Malmö-Lund kostar 795 kronor per månad. Den som däremot bor i Malmö och vill pendla till Kastrup eller Köpenhamn betalar hutlösa 1 900 kronor i månaden.

För en Malmöbo som väljer mellan jobb eller pluggande i Lund eller Köpenhamn är valet talande. Det är 139 procent dyrare att pendla över bron om man jobbar.

Är man student betalar man 560 kronor (30 procents rabatt) för månadskortet Malmö-Lund, men får ingen rabatt om man pendlar över bron. Således är det 239 procent dyrare att pendla över Sundet för studenter, trots att det rör sig som samma sträcka.

Om du dessutom väljer att jobbpendla över bron ska du vara medveten om att du kan förlora både a-kassa och barnbidrag, vilket Kvällsposten ledare påminner om i dag.

Så mitt i yran om att det är så kul att bron fyller år så framhäver gnällspikarna att det inte blivit så mycket av integrationen. Tror katten! Med dessa priser och med dessa risker att förlora självklarheter i vårt trygghetssystem förhindrar man ju faktiskt integrationen. Och vems är felet att man inte fixar till det här? Naturligtvis först och främst den svenska regeringen (den danska regeringen har knappast någon motivation).

Om Öresundsbron hade legat i Stockholm hade problemet naturligtvis varit löst för länge sedan. Nu när bron ligger långt borta från huvudstaden är attityden en helt annan. Typ, nu när ni fått BÅDE bro OCH tunnel så får ni faktiskt vara NÖJDA! (Jag överdriver inte. Jag har hört det uttalas).

Varför är det då så dyrt att åka över bron? Svaret är konkurrensneutralitet gentemot färjorna, att man inte skulle åka för mycket och förstöra miljön, samt att bron skulle vara avgiftsfinansierad.

Att konkurrenskartan ritats om, färjelinjer lagts ner, att färjor är ganska miljöovänliga samt att bilarna blivit allt miljövänligare fordon tycks ha gått svenska regeringen förbi.

Sedan har vi det där med avgiftsfinansieringen. Ungefär 50% av biljettpriset går till avbetalning på bron. Det är mycket pengar.

Enligt senaste årsredovisningen som SkD lusläst ska Svedab, det svenska bolag som är hälftenägare i Öresundsbron, år 2000 ha haft en nettoskuld på 19,6 miljarder som vid senaste årsskiftet var nere i 15,4 miljarder.

På 15 år har vi alltså bara lyckats betala av lite drygt 20 procent av brokostnaderna. Vad mer intressant är: När vi år 2033 tros ha betalat klart kommer avgifterna i fortsättningen att gå till att finansiera stora delar av Citytunnelns kostnader, eftersom knappt 50 procent av dess kostnader trixades in i avtalet om tunneln som ett fantastiskt amorteringsfritt lån som Malmö kommun, Malmöhus läns kollektivtrafik och Banverket fick.

Alltså det lät ju ganska bra att bron skulle finansiera sig själv. Och att Citytunneln skulle få ett amorteringsfritt lån som skulle försvinna av sig självt lät ju också hur bra som helst. Eller?

Men amorteringsfria lån finns egentligen inte för skulderna försvinner inte av sig själva. Synd att man inte sa rent ut för malmöbor och andra skåningar först skulle betala med skattsedeln och sedan med plånboken. De 4,2 miljarder som avbetalats på denna tid kommer naturligtvis först och främst från… Ja just det, skåningarna (danskarna räknar jag ej eftersom de rimligen pröjsar på sin sida till A/S Öresund).

Det finns mer att gnissla tänder om. Redan för fem år sedan, lagom till tioårsjubileet av bron, publicerade Svenska Dagbladet en intressant artikel med rubriken ”Skåne förlorare efter tio år med bron”. Där hittade jag intressanta fakta.

År 2010 jobbpendlade 18 000 personer från Sverige till Danmark. Från Danmark till Sverige jobbpendlade blott 600 personer. Jo, ni läste rätt. Nettopendlingen var alltså 17 400 personer år 2010.

Nu kan det ju tyckas som trevligt att så många pendlar till Danmark, men själva kruxet i kråksången är ju att man betalar skatt där man jobbar och inte där man bor. Således får danska staten in en massa skatt – och slipper gissningsvis oftast kostsamma utgifter som är förenat med att man bor i en kommun, typ skola, vård och omsorg, underhåll av gator och annat.

Nu hade man ju avtalat om skatteutjämning. Och det är just detta som kan få en att ilskna till. 

”Under de senaste tio åren har de (18 000 som pendlat från Sverige till Danmark) betalat runt 18 miljarder kronor i dansk skatt. Kompensationen från Danmark har endast varit 4,5 miljarder kronor”, skrev Svenska Dagbladet

Detta är alltså anledningen till att vissa menar att svenska regeringen borde omförhandla skatteavtalet. Helt enkelt för att danskarna gjort en superduperbra deal och svenskarna hade blivit dragna vid näsan. Men det blir tyvärr värre.

För några år sedan fick Statskontoret i uppdrag att belysa gränspendlingens effekter på det kommunala utjämningssystemet. I klartext pendling mellan Sverige och de nordiska länderna Danmark, Finland och Norge. Det hela resulterade i en rapport som lades fram 2010.

I rapporten uppgavs att 40 000 pendlat till de olika länderna, varav 2 000 var till Finland och att norsk och dansk pendling var ungefär lika stor. Men vad jag reagerade på var:

”I beräkningen för utjämningsåret 2009 ingår den nettokompensation på 283 miljoner kronor som Sverige erhöll från Danmark enligt det särskilda skatteavtalet. Detta avräkningsbelopp tillförs inkomstutjämningssystemet genom det generella statsbidraget. Det innebär att beloppet fördelas proportionellt (kr/inv) mellan samtliga invånare i Sverige.”

Som den sifferbitare jag är drog jag genast fram miniräknaren och plockade fram statistiken för Sveriges befolkning år 2009.

Av de 283 miljoner som danska staten år 2009 gav till svenska staten i skattekompensation fick alltså

  • Stor-Stockholm 42 miljoner kronor
  • Stor-Göteborg 28 miljoner kronor
  • Stor-Malmö 20 miljoner kronor.

Jo, ni läste rätt. De 12 skånska kommuner där Malmö ingår och som rimligen är i princip de enda som berörs negativt att gränspendlingseffekten med Danmark fick alltså bara sju (7) procent av kakan, medan resten av Sverige snodde åt sig 93 procent. Att Stockholmarna skulle ha mer än dubbelt så stor kompensation som sydvästra Skåne framstår som… ja faktiskt rent ut sagt lusfräckt!

Vi återgår till SvD-artikeln där man alltså påstår att Danmark under första tioårsperioden med bron kompenserat Sverige med 4,5 miljarder. Om vi utgår från att befolkningsmängderna varit relativt konstanta innebär det att sydvästra Skåne kompenserats med 315 miljoner kronor. Under samma tid har alltså Stor-Stockholm kompenserats för den dansk-svenska pendlingen med drygt 661 miljoner kronor.

Om jag förstått det rätt har man justerat en del inom gränspendlingssystemet efter 2010. Om man följde statskontorets råd till punkt och pricka vet jag inte, men förslaget innebar att sydvästskånska kommuner liksom bland annat Strömstad skulle få rejäla kompensationer från ett i grunden fruktansvärt orättvist fördelningssystem.

Detta inlägg har skrivits som en liten ”konsumentupplysning” i debatten om Öresundsregionens integration och om i synnerhet situationen i Malmö. Ofta beskrivs staden som ”den fattiga kusinen från landet” som stora starka Stockholm och resten av Sverige måste betala för. Visst lider staden av stor arbetslöshet en del av våra ”nolltaxerare” råkar faktiskt jobba och ha goda inkomster i Danmark. Jag känner flera av dem, men de syns inte i statistiken.

Man måste inse att prisbilden på bron och bristen på vilja från regeringen att lösa gränspendlingsproblemen är ett hot mot just den integration som våra politiker talar sig så varma om. Jag leker med tanken. Tänk om SL-kortet kostade 790 kronor, förutom för in- och utpendlingen över Skanstull, som kostar 1 900 i månaden. En spännande tanke hur länge denna skillnad hade accepterats? Inte så länge och det av tre skäl. För det första hade det inte gått obemärkt förbi med en så stor orättvisa i huvudstaden. För det andra passerar många makthavare och/eller journalister just Skanstull. Det hade blivit ett himla hallå direkt.

För det tredje, och kanske mest intressanta, är att SL-kortet bestäms av Stockholms läns landstings politiker. Du vet väl vem det är som bestämmer priset på tåg för skåningar. Inom skåne skånska politiker. Men över bron är det staten och svenska regeringen som ytterst råder.  

Tillägg: Det var även Banverket som fick det fantastiska amorteringsfria lånet, som ni hittar här.

”Regeringens förslag: Riksgäldskontoret skall” (av projektkostnaden på ca 5 miljarder, red anm) ”till SVEDAB låna ut 1 795 000 000 kronor i prisnivå januari 1997 jämte belopp för kapitaltjänstkostnader för investeringar i Citytunnelprojektet. SVEDAB skall vara begränsat återbetalningsskyldig för detta lån fram till det trettionde driftsåret. Därefter övergår betalningsskyldigheten på Banverket, Malmö kommun och Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik. Banverket skall därmed ikläda sig ett betalningsansvar motsvarande 600 000 000 kronor i prisnivå januari 1997 jämte belopp för kapitaltjänstkostnader till Riksgäldskontoret.”

Publicerat i Danmark, Köpenhamn, Skåne, Sverige | 3 kommentarer

Vad är en chockhöjning egentligen? Om SL-kortet och verkligheten

Det är intressant att som skåning ta del av hur Stockholmarna beskriver situationen i Stockholm. Har ni sett de senaste rubrikerna?

Priset på SL-kortet chockhöjs (AB)

SL-kortet: ”Hårt slag mot arbetspendlarna” (SvD)

Alliansen vill chockhöja SL-kortet (DN)

Oro för färre resandet när SL-kortet höjs (SvT:s lokalnyheter)

Det hela handlar om att den styrande alliansen i Stockholms läns landsting vill höja månadskortet med 100 kronor, från 790 till 890 kronor. Det är detta som lanseras som en ”chock” och en riksnyhet. I gårdagens Studio Ett blev det till och med debatt i den ”infekterade frågan”.

Men vad är en chockhöjning egentligen? SL-förslaget är en höjning på 12,7 procent. Det kan låta mycket, men om vi höjer priset på en glass från 25 till 28 kronor är det också en höjning med 12,7 procent. Ingen skulle få för sig att tala om chockhöjning på glass för det.

Chockhöjningar är alltså inte en procentsats huggen i sten utan ska sättas i sitt realistiska sammanhang. Det är just denna verklighetsförankring som Stockholmsrubrikmakarna och vissa debattörer tycks sakna.

Jag har bott två korta perioder i Stockholm och har rest kollektivt både hitan och ditan i länet som tillfällig besökare. Visserligen kan det vara knökigt ibland att ta sig från A till B, men generellt sett är Stockholms läns lokaltrafik ur ett svenskt perspektiv ingenting annat än helt fantastisk vad gäller utbud och turtäthet.

Snälla någon. Var i Sverige kan man få ett bättre utbud i kollektivtrafiken för så rackarns lite pengar? Ur ett svenskt perspektiv är det fortfarande extrapris på SL-kortet oavsett om priset är 790 eller 890 kronor i månaden. Gnäll i den här frågan är faktiskt inget annat än att spotta i motvind.

Om ni inte tror mig kan ni läsa Råd & Röns genomgång av månadskort. Här har ni en annan länk till grundartikeln.

Råd & Rön visade att 14 (fjorton) svenska län år 2011 sålde månadskort som kostade över tusen kronor. Högsta priset stod Norrbotten för med 2 244 kronor. Observera! För fyra år sedan!

Räknar vi om det i årskostnad tvingades alltså norrbottningen år 2011 att betala omkring 16 000 kronor mer än stockholmaren årligen i kollektivtrafiken. Jag är inte väl bevandrad med Norrbottens kollektivtrafik, men gissar att det finns mer än en anledning till att många väljer bilen före bussen uppe i norr.

Råd & Röns genomgång visar att Stockholm har ökat sin subventioneringsgrad av kollektivtrafiken, men sticker inte alls ut ur ett svenskt perspektiv.

Det som sticker ut är faktiskt Stockholms enkelbiljetter. Mellan åren 2000 och 2011 har enkelbiljettspriset i Sverige ökat från 14 till 24 kronor. I Stockholm ökade det från 16 till hutlösa 44 kronor, en ökning med hela 159 procent. Här kan vi tala om EN CHOCKHÖJNING.

Jo, jag vet att man kan ladda på pengar på kort eller köpa i mobilen och då blir det liite billigare, men det är fortfarande, sett ur ett svenskt perspektiv, svindyrt.

Svenska medier från Stockholm basunerar ut att månadskortet på SL är själva grejen, men vad alla tycks ha missat är att höjningen gäller ALLA typer av taxor. Det redan hutlösa 44-kronorspriset för enkelresa föreslås nu bli hela 50 kronor! Detta, mina vänner är ett CHOCKPRIS!

I tv-inslaget från SvT:s Stockholmsnyheter får vi höra en resenär säga att det nu kommer att vara folk i Stockholm som inte har råd att åka kollektivt om priset höjs till 890 kronor. Ja, vad är då alternativet? Att börja cykla eller gå kanske? Det går ofta utmärkt. Jag har en kompis som bor i Sjöstan och som förutom några få vintermånader cyklar till jobbet varje dag. Hon säger att det går snabbare att komma till jobbet i City på cykel än att pendla. Orsaken är de olika bytena.

Här nere i Skåne känner jag tre som långcyklar till jobbet. Två jobbarkompisar cyklar vår, sommar och höst 13 kilometer mellan hemmet jobbet. Enkel resa alltså. En annan bekant har cyklat cirka två mil från Malmö till jobbet i Lund i många år, trots att hon jobbar skift, men då arbetsplatsen har flyttat till andra sidan stan cyklar hon numera bara ena vägen och tar sedan cykeln med sig på tåget hem. Det är ju så skönt att cykla och det finns cykelbiljett, säger hon.

Själv går jag till jobbet. För flera år sedan pendlade jag till Lund. Jag började åka fel och promenerade 20-25 minuter var dag till jobbet. Jag sov bättre, var piggare på jobbet och gick dessutom ner i vikt. När jag föreslagit Stockholmare att göra samma sak, eller hoppa över ett tradigt byte och gå sträckan istället kommer ursäkter. Förutom att förslaget känns som en jätte-surprise för dem får jag veta att det är krångligt, de har ofta mycket att bära. Köp en Dramaten då, föreslår jag.

Via SvD och Studio Ett får jag veta att Erika Ullberg (S), oppositionslandstingsråd, dömer ut alliansens planerade prishöjning av SL-kortet. ”Det här kan även slå mot hela rörligheten och tillväxten i Stockholmsområdet”.

Om 890 kronor i månaden är ett hot Stockholms tillväxt så kan vi sätta det i ett skåneperspektiv:

  • Ett Skånekort kostar 1 195 kronor. Det är 305 kronor mer än SL-kortet efter föreslagen höjning.
  • Den som bor vid station Hyllie i Malmö och jobbar på bagageinlämningen på Kastrup har 13 minuters pendling som de betalar 1 900 kronor för i månaden. Det är 1 010 kronor mer än SL-kortet efter höjning.
  • Lundabon som jobbar i Köpenhamn betalar 2 320 kronor i månaden för sitt pendlarkort.Det är 1 430 kronor mer än SL-kortet efter föreslagen höjning.
  • Helsingborgaren som jobbar i Köpenhamn betalar 2 840 kronor i månaden för sitt pendlarkort. Det är 1 950 kronor mer än SL-kortet efter föreslagen höjning.

Notera att den kraftiga höjningen sker om man pendlar över Öresundsbron, den som av riksdagen klubbats ska vara avgiftsfinansierad. Riktigt vad detta innebär har de flesta aldrig förstått. Nyligen träffade jag en som bodde i Mälardalen som menade att pendlarkortet över sundet väl var kopplat till att tjänade mer i Köpenhamn. Men grundtanken med priset på bron var faktiskt inte att folk förväntades tjäna mer. Det handlade om att man inte skulle resa för mycket, och så sattes priset efter någon form av konkurrensneutralitet. Bron skulle inte konkurrera med färjorna. Dessutom skulle bron betala sig själv.

Efter detta broavtal följde avtalet om Citytunneln. Då tunneln klubbades i riksdagen beräknades den till 5 miljarder och utav detta skulle Malmö kommun betala, som jag minns ur avtalet, 250 miljoner och Malmöhusläns kollektivtrafik (Nuv Region Skåne) skulle betala lika mycket. En halv miljard. Piece of cake, kanske ni tycker. Men det var ju inte bara det. Den som läser igenom avtalet ser att man skulle få ett fantastiskt amorteringsfritt lån på halva tunnelkostnaden som skulle tas från… ja just det: broavgifterna.

Så tänk på det varje gång du åker på Öresundsbron. Just nu är du tydligen fortfarande med och betalar för bron, och snart ska du och jag börja betala av Citytunneln. Också. Och om bor du i Skåne så betalar du allra mest av alla. Malmöbon och skåningen via skattsedeln och via pendlarkorten.

Det är ur detta perspektiv du ska veta att man i Skåne i säkert 10-15 år hävdat att avgifterna på Öresundsbron borde sänkas, just därför att rörligheten och tillväxten i Öresundsregionen påverkas av de extremt höga priserna. Hade Stockholmaren Erika Ullberg (S) argumenterat mot höga priser på Öresundsbron hade jag förstått vad hon menar. Men att mena att en hundring på månadskortet på SL hotar tillväxten i Stockholm blir ur detta perspektiv fullständigt patetiskt.

Hur man sätter priser i kollektivtrafiken är ett politisk beslut, och oftast (inte alltid) finns det nog en tanke bakom olika beslut.

Den intressanta frågan är varför Stockholmspolitikerna tycks tänka helt annorlunda än alla andra politiker i Sverige. Varför i hela fridens namn är de extremer på att straffbelägga sällanresenärer? Varför vill alliansen straffbelägga sällanresenärer ännu mer?

Jag hör 08-politiker säga att målet är att fler ska åka kollektivt, men då kan väl just detta hutlösa sällanresenärspris vara direkt avskräckande för någon som skulle kunna tänka sig att dra ner på bilkörandet? Behöver inte stockholmarna tänka om vad gäller rörligheten? Och kanske också tänka lite mer turistvänligt…

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Spionturist i London: Litvinenkos grav, Café Daquise, SOE:s högkvarter, KGB dead drop m m

Det finns många städer att spionturista i och London är definitivt en av dem. Många historiska platser i staden är värda ett besök än i dag – andra är tyvärr bara värda en gps-markering då byggnaden ”där det hände” sedan länge är borta.

Ett ”måste”-besök är naturligtvis Special Operations Executives, SOE:s, högkvarter 64 Baker Street.

SOE högkvarteret 64 Baker Street. Foto: Lena Breitner

SOE2

SOE, 64 Baker Street. Foto: Lena Breitner

Huset står kvar med sin vackra jugendinspirerade entré. Dessutom har City of Westminister satt upp en skylt på huset som markerar husets betydelse och förklarar vad SOE egentligen var: en brittisk motståndsrörelse som skickade agenter in bakom fiendens linjer under andra världskriget. Ibland gick denna verksamhet under namnet ”The Baker Street Irregulars”, men originalet är ju som bekant rent litterärt (Sherlock Holmes om någon undrar). 

Medellivslängden för en SOE-agent bakom fiendelinjen var inte hög, men det fanns de som överlevde. Yvonne Baseden var en av dem. Hon tillfångatogs visserligen, men tyskarna kunde inte finna bevis för att hon var SOE-agent. Så istället för att tortera henne till döds alternativt döda henne direkt så sattes hon i koncentrationslägret Ravensbrück som fånge nummer 62 947. Ankomsten till lägret var visserligen en chock, men hon ska även ha förklarat för en brittisk forskare något annat intressant. Att det var som att komma till… Baker Street!

”We didn’t know what was going to happen,” berättar hon i en BBC-dokumentär. ”Ravensbruck was the first time we had seen what a concentration camp really was. It was a shock. To my amazement and horror, when I was directed through one of the huts I found friends from SOE.”

Yvonne Baseden var en av de fångar som räddades av Röda Korset genom de Vita Bussarna och hon ska inte ha varit den enda kvinnliga SOE-agent som anlände till Malmö i samband med krigsslutet. Baseden ska i alla fall ha bott några dagar på golvet på Malmö museum (slottet) innan hon skickades hem till Storbritannien.

Enligt senaste rapporten jag fått är denna modiga kvinna fortfarande vid liv, men är numera till åren kommen så vi får nöja oss med tidigare intervjuer med henne, som den dr Juliette Pattinson gjort och som ni hittar här och här.

Dr Pattinson har förresten bl a skrivit Behind Enemy Lines: Gender, Passing and the SOE in the Second World War” (Manchester University Press, 2007, Paperback out 2011, länk här).

Den som vill läsa mer om Malmö museer som flyktingförläggning kan läsa ”Flyktingar på Malmö Museum 1945: Minnesbilder nedtecknade av Karin Landegren Blomqvist” (2002).

Själv hade jag 2005 bokat en intervju med Karin Landegren Blomqvist, som då bodde i Lund. Jag visste att hon varit en av initiativtagarna för att öppna museet som flyktinganläggning och ville höra vad hon hade att berätta om mötet med dessa människor från koncentrationslägren.

Men det blev tyvärr ingen intervju. Jag och fotografen stod och ringde på utan att någon öppnade. Jag fick sedan en förklaring av en vänlig själ som lyssnat av telefonsvararen. Karin Landergren Blomqvist hade tagits in på sjukhus. En kort tid senare läste jag hennes minnesord i SDS, en underlig text som i princip enbart handlade om hennes man och inte knystade ett ord om hennes bok och insatsen vid krigsslutet(!) Tänk att något sådant kunde införas i en dagstidning på 2000-talet!

Åter till London! Gamla SOE-veteranter,  i synnerhet de som tidigare tjänstgjort i det ockuperade Polen, ska efter andra världskriget livligt ha frekventerat Café Daquise20 Thurloe Street i South Kensington. En av de som ofta satt här är Christine Granville, eller Maria Krystyna Janina Skarbek, som hon egentligen hette.

Christine Granville var britternas första kvinnliga agent under andra världskriget och en av de främst dekorerade efter kriget (George Medal, the OBE och the Croiz de Guerre). Hon skickades in bakom fiendelinjen två år innan SOE bildades och lyckades överleva som motståndskvinna i Polen och Frankrike.

Café Daquise

Café Daquise

Christina Granville är även berömd för sina många kärleksaffärer. I The Spy who loved av Clare Mulley får man en bild av en kvinna som växer upp i lyx i Polen men som aldrig riktigt lär sig vad ”familj” är för något. Kriget och agentvärlden passar henne perfekt, men sedan hittar hon aldrig riktigt hem. Hon var helt enkelt ”Happy only in action”, som det stod i en av hennes dödsrunor.

Hon mördades 1952 av en svartsjuk (f d) älskare på Shelbourne hotel i South Kensington. Så vitt jag kan utröna finns inte Shelbourne/Shellbourne hotel längre. Adressen 1-3 Lexham Gardens innehas numera av Lexham Gardens hotel, länk här.

Christine Granville är också utpekad för att ha stått modell till den verklige Bondbruden, men inga bevis finns för att Ian Flemming någonsin ska ha träffat henne.

Christine Granville är begravd på Kensal Green Catholic Cemetery eller St Mary Roman Catholic Cemetery som den också heter. Brittiska motsvarigheten till ”Hitta graven” har ni här.

Café Daquise är också känd för att ha en roll i den så kallade Profumoaffären, som innebar att den konservative krigsminister John Profumo tvingades avgå sommaren 1963.

The Oratory

The Oratory

Orsaken: Profumo hade en älskarinna som hette Christine KeelerDet stora problemet var att Keeler även hade en annan älskare, ingen mindre än den biträdande sovjetiske marinattachén i London, GRU-officeren Jevgenij Ivanov. Förutom att denna kombination mitt under kallt krig var otänkbart så ljög Profumo om sina relationer för det brittiska underhuset.

Var kommer då Café Daquise in? Det var här som Christine Keeler brukade träffa sin sovjetiske älskare. Var Keeler brukade träffa Profumo vet jag inte. Ni som vet – tipsa gärna!

Läs mer om Profumoaffären här där ni också hittar film- och musiktips.   

Bakom höger pelare finns en liten skåra där man kan placera ett meddelande. Foto: Lena Breitner

Bakom höger pelare finns en liten skåra där man kan placera ett meddelande. Foto: Lena Breitner

När vi ändå är inne på sovjetiska agenter och är nära Café Daquise bör ni passa på att se The Oratory, eller The Oratory of St Philip Neri, eller Chuch of the Immaculate Heart of Mary.

Vi besökte denna katolska kyrka förra veckan utan att veta var KGB hade haft en hemlig brevlåda (dead drop). Det enda vi visste var ”bakom pelare inne i kyrkan”. Problemet var att det fanns väldigt många pelare runtom i hela kyrkan.

Men eftersom jag hade en f d agent med mig (Gunnar Ekberg) så gick vi runt i kyrkan tills han konstaterade var han ansåg var den enda och bästa placeringen. Jag fotograferade och väl hemma insåg jag att jag fotograferat bakom helt rätt pelare!

Orientering för spionturister: Om du går in genom stora entrén ska du runda entréns högra pelare. Visst är springan bakom pelaren perfekt för ett ihopvikt papper!

Highgate cemetry. Foto: Lena Breitner

Highgate cemetery. Foto: Lena Breitner

En dag åkte vi ut till vackra Highgate Cemetery. Denna 1800-talskyrkogård i norra London är väl värt ett besök. Boka i förväg en guidad visning (kan annars vara fullt) för att se västra kyrkogården, vilket är i princip enda sättet att komma in på området (alternativet är att du begraver en släkting för, enligt en andrahandsuppgift, ca 80 000 pund, vilket ger dig tillträde de närmsta 37 åren).

Besökare får efter entréavgift strosa fritt på den östra kyrkogården, men det skippade vi eftersom vi inte var intresserade av att se Karl Marx grav. Det är dessutom den västra som är den vackraste.

Highgate Cemetery har en gripande historia. På 70-talet gick det privata bolag som drev kyrkogården bokstavligen ”i graven”. Kyrkogården lämnades åt sitt öde. Gravplundrare och småungar som kastade sten och förstörde är några exempel på personer som ändå gav sig själva tillträde. Men så tog ideella krafter över och de har spenderat miljoner på att restaurera många av gravstenarna. Du som besökare hjälper till att bidra till detta. Men mest pengar får man alltså in genom nya gravar och en ny grav som ingår i guidningen är Aleksander ”Sasha” Litvinenkos grav.

Aleksander Litvinenkos grav, Highgate cemetery. Foto: Lena Breitner

Aleksander Litvinenkos grav, Highgate cemetery. Foto: Lena Breitner

Aleksander Litvinenko avled den 23 november 2006 efter att några veckor tidigare ha blivit förgiftad med Polonium-210 då han drack te på Millenium hotel på Grosvenor Square. Litvinenko hade varit KGB-officer men ska enligt uppgift ha värvats av brittiska MI6, som alltså i så fall formellt sett var ansvariga för hans säkerhet.

Förundersökningen gällande mord och troliga kopplingar till Ryssland pågår fortfarande, men i fredags rapporterade brittisk media om att utredningen är på väg att kollapsa. Vad som pågår egentligen är svårt att säga, men det antyds att de brittiska handelsrelationerna med Ryssland påverkats negativt av utredningen och att man nu vill normalisera relationerna (läs: sopa under mattan). Änkan är av naturliga skäl kritisk till detta.

Själv var Litvinenko på det klara med vem som förgiftat honom. ”A very Russian poisoning”, som Telegraph citerade Litvinenko för att ha sagt innan han dog. Utpekad för dådet ska bland annat en dumaledamot vara, en person som ska ha träffat Litvinenko i samband med att han blev förgiftad och som Ryssland som av en händelse vägrat lämna ut till britterna.

Själv finner jag misstankarna mot ryssarna ganska naturlig. I underrättelsevärlden har motståndarsidan fiender medan egna medarbetare som hoppar av är att betrakta som åtskilliga grader värre: förrädare.

Den senare kategorin behandlas av vissa underrättelsetjänster på ett sådant sätt att inga andra medarbetare ens ska fundera på att göra samma sak. Metoderna för att statuera exempel varierar från underrättelsetjänst till underrättelsetjänst. 

I Mats Ekmans bok ”På uppdrag från Bagdad” beskrivs hur den avhoppade irakiske underrättelseofficeren Majid Abdul Karim Husain slutade sitt liv i Stockholm 1985 . Hans styckade kropp hittades efter två månader. De väldigt många olika kroppsdelarna återfanns i två resväskor och ytterligare plastpåsar och enskilda små och mindre delar av kroppen var separerade. Näsan var t ex utskuren och flådd.

”Styckningen syftade förutom att statuera exempel, att skända muslimen Majid genom att hans kropp inte skulle komma hel till himlen”, skriver Ekman.

Med en sådan metod lär ingen tvivla på att ett mord har skett!

”Paraplymord” ska bära bulgariskt signum enligt expertisen. Personen förgiftas och dör inom ett par dagar och förövaren hinner smita eftersom den som utsatts för dådet inte riktigt har fattat vad som hänt. Detta hände t ex de bulgariske avhopparen Georgi Markov, som dödades 1978 efter att ha blivit ”stucken” av ett paraply i foten då han stod och väntade på bussen vid Waterloo bridge i London. Han dog tre dagar senare. Läs mer här. Ytterligare ett mordförsök med ”paraply” har vi i Paris, se här. I båda fallen ska ricin ha använts. Jag har för mig att det finns ett bulgariskt mordförsök på påven Johannes Paulus II, men hittar ingen uppgift på det just nu.

Vi återvänder till fallet Litvinenko. Förutom att Litvinenko var en rysk avhoppare så är metoden (Polonium-210) av expertis betraktad som en rysk specialitet. Därtill är metoden utan tvekan att betrakta som ett tydligt exempel på ”att statuera exempel”.  

Oavsett vem som mördade Litvinenko (för mord är det utan tvivel) så får hans änka antagligen leva vidare med att brottet förblir ouppklarat. Som journalist har jag mött människor som har ouppklarade mordfall i familjen och kan blott ana hur smärtsamt detta är att leva med. Det var därför gripande att plötsligt stå framför hans grav och se de många blommorna.

”To the world you are one person but to one person you are the world”, står det på Aleksander Litvinenkos gravsten.

På promenad. Foto: Lena Breitner

På promenad. Foto: Lena Breitner

Själv undrar jag vem som betalde gravplatsen. Gissningsvis var det väl den brittiska staten.

Här några fler spiontips levererade av The Evening Standard.

Utöver detta besökte vi den adress Gunnar Ekberg bodde på när han gömde sig undan dödshot i samband med IB-affären 1973. Adressen är naturligtvis hemlig!

Publicerat i kalla kriget, London, Malmö, Museer, Skåne, spionage, Storbritannien, Underrättelsetjänst, WWII | 6 kommentarer

Churchill’s bodyguard – livvaktens mycket intressanta berättelse

I går började jag titta på dvd:n ”Churchill’s bodyguard”, om mannen som var Churchills livvakt under 18 år, Walter Henry Thompson. Livvakten ska ha gett ut sina memoarer och de har jag inte läst, men de uppges i dokumentären ha blivit censurerade på Churchills order. Dvd-versionen ska vara den ocensurerade versionen.

Även om jag bara hunnit med tre avsnitt hittills så kan jag konstatera att det är både underhållande och intressant. Churchills personlighet framträder minst sagt. Och vilket liv karln levde!

Den dagliga bilturen genom en park gillade inte livvakten. En dag ser de misstänkta IRA-personer i parken och Churchill beordrar att bilen ska stanna med repliken ”nu tar vi dem!” Chauffören lyder istället livvaktens order om gasen i botten. Livvakten trycker ner en vilt kämpande Churchill på golvet som efteråt var skitsur. ”Gör aldrig om det där”, ska han ha sagt.  

Mängder av händelser om hur Churchill närapå blivit av med livhanken är bara en del av berättelsen. Den andra är livvaktens bild av den värld Churchill rör sig i. Han är måttligt förtjust över att Churchill ska iväg och teckna av en massa pyramider (och får ägna sig åt att bära staffli och annat) och trilla ner från kameler. När Churchill åker från Kairo till Gaza tvingar han tåget att stanna då han vill bada i det varma motorvattet.

Innan Walter blir livvakt går han en utbildning på tio veckor i skuggningsteknik (undrar om kursen finns kvar fortfarande?). Ett av de första uppdragen var att skugga en rätt känd suffragett. Skuggningen går bra, ända till det började regna.

Suffragetten vände sig om och tittade uppfordrande på sin förföljare, varpå Walter gick fram till damen ifråga och eskorterade henne hem under sitt paraply!

Walter var beordrad att alltid ha sin colt 45:a laddad. Sista kulan skulle Walter enligt order spara för Churchill. Hellre döda honom än ge sig.

Kända personer som passerar revy är bland annat Stalin, Roosevelt, T E Lawrence, (Lawrence av Arabien) och grundaren av IRA, Michael Collins.

Den senare fick Churchill att skratta.

Med list fick han parterna i konflikten att träffa varandra, men Collins var sur för att det var ett pris på hans huvud. 5000 pund död eller levande, om jag minns rätt. Då tog Churchill fram ett inramat flygblad där det framgick att priset på hans huvud varit 25 pund i boerkriget, vilket ju var rätt ynkligt jämfört med vad Collins var värd.  

Under de 18 år som Walter arbetade för Churchill ska han ha räddat livet på honom ett tjugotal gånger.

DVD:n hittade jag på Malmö stadsbibliotek här. Den är gratis att låna och man får ha den 14 dagar. Totalt 10 timmars sändningstid.

Publicerat i Malmö, Storbritannien, Underrättelsetjänst | Lämna en kommentar

Utflykt till Ystad. Nyheter hos aktieklipparen Charlotte Berlin och ett talande porträtt på Klostret

Klostret i Ystad.

Lördag och utflykt till Ystad i duggregn. Vi verkade inte vara ensamma om denna idé. Det var fullt med folk på tåget.

En av de närmaste turistattraktionerna från stationen räknat är nog Charlotte Berlins museum. Jag har varit där förr och då var det bara att traska in efter att ha betalat tjugo kronor. Nu var det nya regler.

Charlotte Berlins museum, insläpp nu bara varje hel timme.

Det är inte längre tillåtet att gå runt själv på grund och titta på denna 1800-talskvinnas hus. Tyvärr har museet drabbats av personer som har svårt att skilja på ditt och mitt. Så numera får man får vackert vänta till den guidade rundvisningen, som sker varje hel timme. Vi återvände vid 15-tiden för att upptäcka att det var fullt, så det kan vara läge att vara ute i god tid.

Varför är det så populärt med Charlotte Berlin? Tja, hemmet är väldigt fint att se och hennes historia är ju fascinerande. Dessutom är det ju hemskt billigt att få en guidad tur för tjugo (20) kronor! Priset säger något om Charlotte Berlin. Damen ifråga lyckades på sin tid skrapa ihop en stor förmögenhet på aktieklipp. Måhända var det tröstande och upplyftande för besökarna denna lördag att lyssna på hur det kan gå till på börsen, nu när pensionsfonder och sparkapital krymper i takt med att aktiekurserna dalar.

När Charlotte Berlin dog skapades en stiftelse vars förmögenhet gör att museet tryggt kan leva vidare. Trots löner, stigande elräkningar och det just nu pågående ombyggnads och underhållsarbetet så kostar det fortfarande bara 20 kronor att besöka museet. Det säger något om Charlotte Berlin. Pianolärarinna och aktieklippare! 

Under lördagen besökte vi i alla fall Ystads stadsmuseum, till vardags kallat Klostret i Ystad. Målet var utställningen ”Så skall du leva – en utställning i Klostret om liv och moral”.

Visst ser han arg och kränkt ut?

Jotack, det var många moralkakor vi fick, men kanske roligast av allt var att gå uppför trappan till utställningen och möta det ”talande porträttet”.

Porträttet förestället Commerserådet Carl Martin Lundgren (1780-1852) och hänger i original på Nya Rådhuset i Ystad, som en gång i tiden byggdes av commerserådet som bostad och kontor. Lundgren stoppar i alla fall besökarna på väg upp till utställningen på Klostret och håller en förtjusande monolog om hur oerhört viktig han är för Ystads historia. Han är inte bara commerseråd. Han är riddare av kungliga Nordstjärneorden och har startat stans första bank och allt. Nu har han utsatts för ”kränkande glömska” genom att inte nämnas i utställningen. Kul utställningsidé att låta ett porträtt tala!

Kränkande monolog.

Carl Martin Lundgren byggde sin förmögenhet på smuggelaffärer under Napoleons kontinentalblockad, och enligt Peter Larsson, som håller historiska stadsvandringar i Malmö, ska Lundgren ha åtalats för att ha piskat en dräng till döds 1809. Drängen ska i alla fall spöka fortfarande (säger ryktet) och Frans Suell i Malmö (som Peter Larsson kan berätta mer om) var på sin tid inte nådig i sin kritik av Lundgrens affärsmetoder. Bankmannen och Commerserådet Lundgren har kanske anledning att känna sig kränkt över att inte vara nämnd så ofta i stadens historia, och att vara nämnd i mindre berömmande ordalag.

Utställningen om liv och moral ger nedslag från dåtid till nutid över hur människor ska hållas i tukt och förmaning. Oftast är det vi kvinnor som ska hållas på mattan. Talande texter skrivna av filosofen Ann Heberlein.

Spel och syndigt leverne. Klostret i Ystad.

En av de mest gripande berättelserna handlar om Ann Heberleins faster Gunnel som tvingades till abort. Fastern satt i rullstol och det hade tagit slut med barnafadern.

Abort genomfördes i 6:e månaden och förutom detta fruktansvärda tvångsingrepp tillverkades lämpliga bevis så att en sterilisering också kunde genomföras. Svensk tidsperiod: 1930-tal.

Något för Skånetrafiken att återuppliva som kampanj kanske?

Det nämns inget i utställningen, men det är vid denna tid som Gunnar och Alva Myrdal kommer ut med sin Kris i befolkningsfrågan, där man bland annat benämner delar av befolkningen som ”mindervärdiga befolkningselement” och då man de facto framhäver att föräldrar inte är lämpliga att fostra sina barn utan att man ska utse särskilt lämpliga personer att göra detta. Den som känner för en rysare kan ju alltid läsa Myrdalarnas bok, som ska ha getts ut 1934.

Ur utställningen Liv och moral på Klostret i Ystad.

Jag noterar än en gång att Klostret i Ystad tycks driva vidare den tradition som en gång fanns på Kulturen i Lund. Dåvarande chefen Margareta Alin var drivande till att regelbundet skapa utställningar om mänskliga rättigheter och påminde om mörkare delar av vår historia. Utställningar om förintelsen och om vår egen historia där det mättes skallar och samlades på kranier och skelett i forskningens ”tjänst”.

Denna linje försvann från Kulturen i Lund när Alin lämnade verksamheten. Men Klostret i Lund håller dess frågor vid liv, inte minst genom utställningen ”Så skall du leva”, där vi påminns om att kontroll och fördömanden av människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet är något som finns i alla kulturer, det tar sig bara lite olika yttringar. Att vår egen kultur inte är obefläckad påminns vi om genom en text om skampålen. Den moderna varianten menar Heberlein är Internet. Jag säger inte emot.

Mask av konstnären Eva Härstedt

Utställningen pågår t o m 31 december 2011. T o m 6 november kan man också se Eva Härstedts masker, bland annat en del teatermasker.

Bryggeriet i Ystad. Foto: Lena Breitner

Lunch tog vi på Bryggeriet i Ystad där vi tog en prisvärd pajbuffé med färsköl. Gott, och jag blev så mätt att jag inte tyade den hemmagjorda kladdkakan som ingick i priset. Men det såg gott ut. Bryggeriet försöker förresten också specialicera sig på Single Malt. De har ett gott utbud, varav vi provade en 14-årig Scapa (Orkney).

© Lena Breitner

Publicerat i Museer, Skåne, Sverige | Lämna en kommentar

Tänkvärt från 1700-talet

”The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing.” Edmund Burke (1729-97)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar