Historiska vingslag på Frederiksbergs slott – livläkaren Struensees kärleksnäste och tsarens lunch på flaggaltanen

Frederiksbergs slott. Foto: Lena Breitner

Många svenskar känner till historien om den galne kung Christian, livläkaren J.F. Struensee och drottning Caroline Mathilde. P.O. Enquists bok ”Livläkarens besök” har gjort sitt till.

Spegeln på väggen döljer en hemlig gång ner till livläkarens och drottningens kärleksnäste. Foto: Lena Breitner

Det historiska dramat har blivit både opera och film. Lars von Triers bolag Zentropa håller nu på att spela in ytterligare en film, den här gången med Mads Mikkelsen som Struensee och svenska Alicia Vicander som Caroline Mathilde. Filmen heter A Royal Affair på engelska och Dronningen och livlaegen på danska. Den kommer att ha premiär i mars 2012. Här är förresten lite bilder från inspelningarna.

Kungen som hade klaustrofobi använde bara trappan en gång. Själva tycker vi inte att den är så smal. Foto: Lena Breitner

Dramat handlar om den utan tvekan sinnessjuke kung Christian VII, som överlämnar makten till sin livläkare J.F. Struensee. Livläkaren blir inte bara envåldshärskare utan tar även den olyckliga drottningen till sin älskarinna. Hon föder hans barn.

Ett enormt marmorbadrum. Modernt för att vara 1700-tal. Rinnande varmt vatten. Foto: Lena Breitner

En missunnsam änkedrottning ser till att paret avslöjas och Struensee avrättas. Kroppen styckas och hängs upp till allmänt beskådande på Vesterbro. Änkedrottningen lär ha ställt upp en kikare för att kunna njuta av anblicken av svärdotterns älskares kvarlevor.

Det gick illa för Caroline Mathilde också, som landsförvisas och dör i fängelse, blott 24 år gammal.

Här måste Struensee och drottningen ha speglat sig i en omfamning … Foto: Lena Breitner

Det var på Frederiksbergs slott i Köpenhamn det hände. Genom en hemlig gång bakom en spegelvägg kommer man till ett utsökt marmorbadrum som livläkaren lät bygga i källaren. Där skulle varma bad lugna konungen, men den trånga gången och den smala trappan var ett problem för den klaustrofobiske kungen som bara lär ha varit nere i källaren, förlåt badet, en enda gång.

När kärleken blommar ut med all kraft inser Struensee och Caroline Mathilde att bakom spegelväggen var deras kärleksmöten säkra.

I entréhallen påminns man om att skolans elever kan gå en för tidig död till mötes. Foto: Lena Breitner

Frederiksbergs slott är i dag militärt område. Sedan 1868 håller arméns officersskola till här. Samtidigt ser försvarsmakten till att allmänheten har tillträde till slottet. Dagligen ges gudstjänster i slottskyrkan.

Den sista lördagen i månaden, utom i juli och december, visas slottet för allmänheten kl 11 och 13. Inträdet kostar 30 danska kronor, vilket är mycket billigt med tanke på att grannen Zoologiske Have tar 140 danska kronor i inträde. 

Det går bra att komma andra tider också, men under andra förutsättningar. Den som vill boka en gruppvisning betalar för minimum av 15 personer. Visningar kan dock bara ske utanför officersskolans schemalagda tider, vilket betyder efter klockan 16 på vardagarna. 

Man kan också gå på konserter på slottet. Den 10-13 juni 2011 pågår t ex en kammarmusikfestival på slottet.

Officersskolans vardag kan se olika ut beroende på om man tittar rakt fram … Foto: Lena Breitner

… eller om man tittar upp i taket och hittar en fantastisk takmålning. Foto: Lena Breitner

Den som går en guidad visning får skolans kadetter eller möjligen någon annan anställd på skolan som guide. För mig som varit på guidningar flera gånger kan jag konstatera att de unga guiderna kan vara lite nervösa, men att det inte är något fel på ambitionsnivån. De har verkligen läst på.

Dessutom kan man få veta lite grand om officerarnas vardag. Som att de i en av salarna inte får slå ihop klackarna när de ska hälsa på ett högre befäl, eftersom kristallkronan rakt under dem då kan trilla ner från taket.

Drottning Sophie Magdalenes paradkök, senare pannkakekökkenet. Foto: Lena Breitner

Drottning Sophie Magdalenes paradkök, senare pannkakekökkenet. Foto: Lena Breitner

För några år sedan började kakelplattorna i drottning Sophie Magdalenes paradkök trilla ner. Det var en katastrof, eftersom alla de 2 000 kakelplattorna var handmålade med unika motiv. Med hjälp av donationer kan detta 1700-talsrum åter ses i all sin prakt och med alla kakelplattor på exakt rätt plats.

2000 handmålade kakelplattor gjorda i Köpenhamn. Foto: Gunnar Ekberg

En gång i tiden lär drottningen ha värmt kakor och choklad här tillsammans med gäster och hovdamer. Någon generation senare blev det ett lekrum för små prinsessor, därav det andra och väldigt söta namnet ”Prinsesernas Pandkagekøkken”.

Slottets upphovsman, Frederik IV, var mycket arkitekturintresserad. Det var han som 1699 som kronprins fick 14 000 riksdaler av sin far för att uppföra ett sommarslott. Pengarna kom från Öresundstullen. 1703 stod den första delen av slottet klart. Då hade kronprinsen krönts till Frederik den IV och kunde plocka in mer pengar till sitt slott. Han lät då bygga ut slottet med de formade flyglar det har i dag. Slottet stod klart 1739.

På en utlandsresa Frederik IV se att alla furstehus hade ett kinesiskt rum. Det var här man skulle upprätta handelsavtal med Asien.

Frederik IV lät alltså bygga ett litet kinesiskt rum på Frederiksberg. Här blandas kinesiska motiv med holländskt måleri. Så vitt jag vet skedde dock aldrig några förhandlingar med kineser i rummet på Frederiksbergs slott.

Kinesiska rummet. Foto: Lena Breitner

I en spegel på väggen finns två inristningar från 1807. Det är från britternas belägring av Köpenhamn och inskriptören är en skotsk kapten som kan ha stått här i rummet och sett staden brinna.

Annars brukade kung Frederik IV sova i rummet då han varit ute och rumlat och inte var välkommen i drottningens gemak. Här gick han och lade sig med orden ”Godnat Ole, pengene ligger i vinduet”, vilket jag förstått är någon form av danskt uttryck. I alla fall menade Frederik IV att pengarna till det färska bröd som kungen ville ha på morgonen låg i fönstersmygen. Ole fick alla tjänarna heta, för enkelhetens skull.

Utsikt från flaggaltanen. De bågformade flyglarna byggdes till efter att Frederik IV krönts till kung. Foto: Lena Breinter

Besökarna på Frederiksbergs slott får också komma upp på taket och flaggaltanen med sin vidunderliga utsikt över Köpenhamn. Man ser bort till bron och ut över hela Köpenhamn. I alla fall när det är klarblå himmel.

Frederiksbergs slott. På flaggaltanen hölls en lunch för tsar Peter den Store sommaren 1716. Ryktet om en allians nådde Karl XII som satte högkvarter i Lund. Foto: Lena Breitner

Den 2 augusti 1716 hölls här på flaggaltanen en högtidlig lunch. Värd var Frederik IV och hans högst celebra gäst var den ryske tsaren Peter den Store. Ett tält ska enligt slottsliggarna ha slagits upp för att skydda mot solen.

De stackars tjänarna fick springa mycket i trapporna den dagen. Hela 16 rätter serverades. Köket ska på den tiden ha legat någonstans nere vid backen om till slottet. Så särdeles varm mat kan väl knappast ha serverats på den kungliga lunchen.

Men vad diskuterade då de två envåldshärskarna? Det stora nordiska kriget pågick för fullt. Karl XII hade nyligen återvänt från Turkiet och den svenska stormakten decimerades efter hand.

Ryssland hade lagt Finland under sig. Danskarna avancerade i Bremen och Verden och ville nu åter besätta Skåne med Rysslands hjälp. Ett avtal ingicks i juni 1716. Lunchen på Frederiksbergs slott måste ha varit en bekräftelse av denna allians.

Men Karl XII fick kunskap om invasionsplanerna. Antagligen är det därför han aldrig återvände till Stockholm. Han installerar sig i Lund nästan exakt en månad efter tsarens lunch på Frederiksberg. Två dagar senare drar Ryssland sig ur alliansen.

Bengt Liljegren ger i sin biografi om Karl XII sin syn på varför ryssen drog sig ur. Det var för sent på året för en invasion. De skånska befästningarna var antagligen för starka. Dessutom fanns risken att Karl XII skulle använda den ryska ”brända jordens taktik” i Skåne, ett område som bara varit svenskt en kort tid.

Karl XII blev kvar i Lund och planerade där sitt andra och ödesdigra fälttåg mot Norge. Efter hans död slöts fred med Danmark, sedan med Ryssland.

HITTA TILL SLOTTET

Slottet ligger i stadsdelen Frederiksberg. Enklast är att ta Öresundståget till Köpenhamn H och därefter ta buss nummer 6a mot Rødovrehallen. Bussen går från Vesterbrogade och en busshållplats ligger strax efter obelisken (Frihedsstøtten), vid hotell Astoria. Stig av bussen vid Zoologiske have. Du kan inte missa det gula slottet! Från Malmö C tar turen cirka en timme.

Det går också bra att stiga av på Kastrup och ta Metron till Frederiksbergs station. Då får man en vacker promenad genom Frederiksbergs parkområde.

Mer info på www.frederiksbergslot.dk

HUNGRIG EFTER EN GUIDNING? 

En dansk frokost på Hansens Gamle Familiehave. Foto: Lena Breitner

Entrén till Hansens Gamle Familiehave. Foto: Lena Breitner

De sma haver längs Pile Allé är nära och bra ställen att landa på efter en slottsguidning för den som är hungrig, törstig eller både ock. Haverne byggdes i slutet på 1700-talet som bostäder till personal på slottet. Efterhand tillät kung Frederik VI de boende att tjäna lite extra, vilket betydde att Köpenhamnsborna började ta med sig matkorgar och slå sig ner i haverne medans fruarna på haverne kunde servera kaffe- och tevatten. Det gick även att köpa något varmt. Det är tre ”haver” som finns kvar i dag längs Pile Allé, Hansens Gamle Familiehave, Petersens Familjiehave och Krøgers Have. Den senare har f ö en bra site om havernes historia som ni kan läsa här.

© Lena Breitner

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Bunker 302 – DDR:s atombombsbunker utanför Eichenthal och förberedelserna inför det tredje världskriget

Bunkerturister på väg mot ... en bunker.

Det finns många slags turister och en av dem är ”bunkerturisterna”. Antagligen skulle denna art av homo sapiens bli sura över benämningen. Kanske jag borde kalla dem bunker-freaks istället? Eller MÖP:ar, i betydelsen Militärt Överintresserade Personer. Oavsett benämning åker de land och rike runt för att klättra ner i en ofta fuktig och ibland även mögelrik miljö.

En del av DDR:s gamla bunkrar är öppna bara någon gång per år. Så var det när jag för några år sedan var i Stasichefen Mielkes bunker utanför Berlin, i något som heter Biesenthal 5005, som du kan läsa om här. Upplevelsen är intressant, men allergiker bör tänka sig för innan de klättrar ner i underjorden.

En annan bunker som jag varit utanför är Erich Honeckers bunker. DDR:s ledare ska ha varit i bunkern en (1) gång. Sen brakade muren. Bunkern var vid mitt besök redan förseglad för tid och evighet. Mer info här och här.

Välskyltat. Foto: Lena Breitner

En bunker som däremot är öppen större delen av året är Bunker 302 i Eichenthal. Den ligger i Mecklenburg-Vorpommern, ungefär 20-30 minuters resväg från Rostock. Den ska vara en av de ”stora” sevärdheterna bland DDR-bunkrarna. Sägs det. Själv tyckte jag att ägaren behövde jobba med pedagogiken och sitt eget uppförande. Men ändå – åk och se den om ni vill uppleva en del av DDR:s vansinne.

Det första som händer vid krig är att motsidan försöker slå ut kommunikationerna. När atombomben smällde av skulle det definitivt inträffa. En del av upplevelsen i Eichenthal handlar om att inse att DDR:s ledning inte tänkte i termer av ”om” atombomben skulle smälla utan i termer av ”när”. Man utgick helt enkelt från att ett tredje världskrig skulle bryta ut och att atombomben antagligen skulle användas.

Fotograferingsförbud

Bunker 302 är en atomskyddsbunker och syftet med den var inte att rädda livet på dem som var inne i den. I alla fall inte särskilt länge. Det var när atombomben brände av som Bunker 302 kom in i bilden. När katastrofen på tysk mark var ett faktum skulle människorna i Bunker 302 ta över all radiokommunikation så att kontakten med resten av östblocket inte skulle brytas.

Den rätta DDR-känslan börjar utanför museets domäner. Foto: Lena Breitner

Hur många skulle då hålla till i Bunker 302? Ett fåtal personer, fyra-fem i fredstid och kanske uppemot 35 man i krigstid, skulle arbeta i bunkern. När atombomben släpptes över centrala Europa skulle dessa ”utvalda” personer i Bunker 302 se till att hålla ställningarna. En stund i alla fall.

Dagens bunkerbesökare får gå genom mängder av rum med maskiner som ska rena luften från radioaktivitet och kemiska och biologiska gifter. Dessutom skulle man hålla svalkan nere i bunkern. Atombomber genererar en överhettning som heter duga, sprider ond bråd död och förödelse.

Allt låter ju riktigt bra, ända tills man frågar guiden om framtidsperspektivet. Hur länge skulle människorna i Bunker 302 klara sig efter ett atombombsanfall? Svaret blev 24 timmar. Vad som skulle hända sedan tycktes DDR:s ledare inte riktigt ha klurat ut. Det kanske inte heller var viktigt.

Det var ett rätt intressant svar att få där nere i bunkern. I synnerhet med tanke på att vi var inlåsta där. Innan vi gick in i bunkern hade vår guide särskilt frågat oss om vi hade något emot att bli inlåsta. I Tyskland fanns det tydligen en lag som sa att vi var tvungna att underrättas om inlåsningen och att vi skulle samtycka till detta.

Som en häftig avlutning fick vi uppleva en simulering av ett atombombsanfall. Visst var det show, men också en obehaglig återupplevelse av en vansinnig tid. Vi var inlåsta i en bunker där sirenerna ljöd. Den välbekanta svampformen syntes plötsligt på våra monitorer och så kom skakningarna och en kraftig smäll. En stol åkte i golvet. Det kom rök ur utrustningen på bordet framför oss. Sen kom tystnaden. När lamporna tändes såg vi hur en stor tavla hamnat på sned. Minns jag fel eller kom det fågelkvitter i högtalarna? Vår guide gratulerade oss i alla fall till att ha överlevt.   

Om det här var show och genomtänkt så var Bunker 302:s film och utställning ett enda stort bottennapp. Den första halvtimmen-timmen innan vi fick gå ner i bunkern fick vi ägna oss att titta på en film och se en liten miniutställning. Filmen verkade vara en rysk instruktionsfilm för soldater. Den handlade om troposfärisk sändning. Det gick mycket långsamt och var väldigt tekniskt och kändes inte riktigt som om det var något för mig. Dessutom var det väldigt kallt i filmsalen.

Det är välskyltat till Bunker 302.

Jag gick ut och tittade på utställningen, som visade sig bestå av många ryska ritningar utan översättningar och förklaringar om vad de föreställde. Jag är ingenjör och har ritat många ritningar själv, men jag fann inget som helst intresse i de ryska ritningarna.

När till och med de tyska MÖP-arna gick ut från filmsalen inom tio minuter och knappt blickade på utställningen med de ryska ritningarna så bör ju detta vara en liten fingervisning till museets ledning om att de bör fundera på sin pedagogiska inriktning.

Våra MÖP-ar visade sig vara riktigt trevliga och på bunkerturné. En av dem tryckte en broschyr i näven på mig och rekommenderade en annan atomskyddsbunker som de varit i, nordöst om Berlin. Denna atomskyddsbunker hade som syfte att rädda så många flera än i Bunker 302. I Atombunker Harnekop skulle, om jag lyckats rätt med översättningen, DDR:s försvarshögskolas ledning hålla till (Hauptführungsstelle des DDR-Ministeriums für Nationale Verteidigung). Om jag har förstått faktabladet rätt skulle närmre bestämt en 400 personer kunna rädda livhanken här. 76,8 miljoner D-Mark kostade bunkern att bygga. Undrar om det räknats i 1976 års priser. Med tanke på att jag fått viss inblick i hur många fler bunkrar och annat det byggdes i DDR är det inte konstigt att muren föll. Östblocket kollapsade på grund av sitt eget vansinne.

Så till ägaren av Bunker 302. Han var en ilsken typ som kom farande från ingenstans och förbjöd mig att ha penna och papper i handen. Jag som precis frågat guiden när museet öppnade och noterat årtalet. I brist på anteckningar får jag väl använda mig av minnet. Jag tror det var 2006 som det öppnade.

Slutklämmen är att besöket i Bunker 302 är intressant. Men passa er för den ilskne mörkhårige ägaren.

Bagaget lämnas i bilen eller i förvaringsboxar inne på museet.

Bunker 302 var färdigställt 1986. Museet är alltså i dag privatägt och öppet alla dagar 1 april till 31 oktober kl 10.30-18. Övriga tider är det öppet för gruppvisningar.

Inträdet ligger på ca 12 Euro. Det är strängt fotograferingsförbud på området (och ägaren är som sagt var lite ilsk av sig). Det finns förvaringsboxar inne på museet om du inte vill lämna saker i bilen på parkeringsplatsen.

Mer information finns på www.bunker-302.de

Publicerat i DDR, Tyskland | 3 kommentarer

Hoffmanns äventyr på Malmö opera – läcker scenografi, läckra kostymer och en lysande ryska

Berusningen gör att golvet lutar. Eller? Foto: Malin Arnesson/Malmö opera

I går var jag på genrep på Malmö opera. Vår snälla granne, som jobbar i kören, kom upp med två biljetter till oss.

Jag går en del på opera, men hade inte alls planerat att gå och se Hoffmanns äventyr.

Efter gårdagens föreställning är det precis det jag inser att man verkligen ska göra. Trots att våren är här. Trots att kvällarna nu är så ljusa och ljumma att många bara vill sitta ute. Nä, gå och se Hoffmanns äventyr. I synnerhet de föreställningar där den ryskfödda operasångerskan Olesya Golovneva spelar huvudrollsinnehavarinnorna Stella, Olympia, Antonia och Giulietta. Vilket framförande! Vilken röst! Vilket skådespeleri!

Jag blev så lyrisk över att se en spännande och läcker scenografi. Kostymer som säkerligen får både operasångare och operasångerskor att från djupet av sin själ träda in i sina roller. Wow!

Olesya Golovneva gjorde en lysande insats. Här som den venetianska kurtisanen Giulietta. Foto: Malin Arnesson/Malmö opera

En kul detalj i sammanhanget är att det i akt 3 är grönt. Det är mystiskt grönt och grönblått på scenen. Ljussättningen på scenen förstärker denna mystik. Och så har vi militären (fråga mig inte vad han heter, men det måste varit Bengt Krantz) som med sin mustasch och klädsel faktiskt i detta skimmer fick något av en Khadaffi-look! Något volumniösare än Khadaffi dock. Jag gick hem tillfreds och med ett leende på läpparna.

Och jårå, jag såg vår granne i vimlet.

Här är lite Hoffman från youtube och youtube och en presentation från Malmö opera.

© Lena Breitner

Publicerat i Malmö, Opera, Skåne | 1 kommentar

Stammarnas mästare Clau-Clau-Claudius och Firth i The King’s speech

Så har jag varit och sett filmen som ”alla” tycks ha sett i år. Vi talar om The king’s speech med Colin Firth och Helen Bonham Carter i huvudrollerna.

Firth stammar och stammar i filmen. Så har också Derek Jacobi gjort, han som spelar ärkebiskopen av Canterbury. I The King’s speech är Jacobi en lismande maktmänniska. Han är så bra! Hur många gånger har jag inte sett honom i tv-serien ”I Claudius” (Jag Claudius). Jodå den finns på DVD. Eller så kan man läsa boken, av Robert Graves. Eller böckerna. Den första heter ”Jag Claudius”, och den andra ”Claudius, Guden”.

Boken handlar om den stackars stammande greken Claudius, som vid vår tideräknings början upphöjs till kejsare mot sin vilja. Böckerna om Claudius handlar om avund, kärlek, maktkamp och ond bråd död. Det senare oftast fixat av Claudius farmor Livia.

Boken börjar så här:

”Jag, Tiberius Claudius Drusus Nero Germanicus, det och det och detta (för jag tänker inte ännu trötta er med alla mina titlar), som en tid, och det inte för så värst länge sedan, av mina vänner och släktingar, och bekanta kallades för ”Claudius Idioten” eller ”Den där Claudius” eller ”Stammande Claudius” eller ”Clau-Clau-Claudius” eller välvilligast ”Stackars farbror Claudius”, ämnar nu skriva mitt livs sällsamma historia från min tidigaste barndom år för år ända tills jag kommer fram till den skickelsedigra vändpunkten för åtta år sedan, då jag vid femtioett år sålder plötsligt fann mig insnärjd i vad jag kanske kan få kalla ”Det gyllene predikametnet” ur vilket jag sedan dess inte lyckats befria mig.” 

Alla skrattar åt Claudius. Som ung man får han rådet att överdriva sin stamning. För om folk tror han är dum i huvudet så kommer han antagligen att överleva. Familjemedlemmarna dör till höger och vänster, men Claudius överlever. Till sist blir han upphöjd till kejsare, mot sin vilja. Han fortsätter stamma.

Colin Firth ska ha kollat in Derek Jacobis klassiska insats innan han gav sig i kast med den brittiske stammande monarken i The King’s speech. Derek Jacobi ska ha bidragit med en del erfarenhet från sin insats. Nämligen den att det att efter en filminspelning är rätt svårt att bli av med de ”personegenskaper” man övat in. Det måste ha varit förfärligt för Derek Jacobi att jobba bort både stamningarna och de hemska huvudryckningarna han visar i tv-serien. Firth har bara det ena att jobba bort, därtill mycket lindrigare stamningar än vad Jacobi övade in.

Medan Claudius är ovillig till att bli kejsare, verkar kung George av England komma över oviljan när han väl jobbat bort stamningarna.

En annan med talproblem framkommer i filmen, nämligen Winston Churchill. Hans talfel vände han till sin fördel. Många är de som i dag härmar hans sätt att tala. Som här där ”järnridån” myntas.

Min man har förresten sett Derek Jacobi spela Hamlet i Helsingör. Det närmsta jag kommit är tv-rutan och till att träffa en av barnstatisterna.

Det var för tio-femton år sedan när jag var på engelskakurs i Brighton. Min lärare ville att vi skulle konversera och diskutera film. En sydamerikan menade att en amerikansk film om romarriket som det bästa han sett. Jag protesterade och fick genast en fråga om vad jag tyckte var bra.

”I den genren – Jag Claudius”, sa jag. 

”Oh”, sa min lärare. ”Actually, I played in that.”

Dagen efter släpade vår lärare in en gammal tv och VHS-spelare och lät oss se hans scener. Han hade varit med och spelat en av Claudius barndomskamrater i en väldigt viktig scen.

Claudius är åtta år och han och många andra i kejsarfamiljen är på besök hos en släkting vid havet. På kvällen hörs plötsligt ett fruktansvärt oväsen. Det visar sig vara några örnar som slåss. Fjädrarna kommer svävande och barnen försöker fånga dem. Men så kommer något annat nedstörtande. Den haltande stammande Claudius håller ut sin toga och fångar … en vargunge. Örnarna anfaller honom, men Claudius och de andra motar bort rovfåglarna. 

Alla vuxna blir illa berörda av händelsen, som tas som ett järtecken. Att Claudius en dag ska bli Roms beskyddare. ”Clau-Clau-Claudius”, ”Claudius Idioten” ska blir Roms härskare. Alla som var med vid händelsen tvingas att svära eden om att aldrig berätta om det som hänt. 

Se denna tv-serie. Visst märks det på teknik och inspelningskvalitet att den har många år på nacken, men skådespelandet är det inget fel på. När det gäller att spegla intriger och galenskap har vi här ett mästerverk.

Publicerat i Film, Storbritannien | Lämna en kommentar

Ett Stasi-skämt om Titanic från 1980

Jag hoppas ingen tar illa upp att jag skämtar om Titanic,  i synnerhet en dag som i dag. Men humor säger någonting om en stat, nämligen DDR.

I natt är 99 år sedan Titanic krockade med ett isberg och sjönk. Bara 712 av de 2 207 människorna ombord överlevde. Av dessa åkte omkring 300 personer första klass. Ner i havets djup följde nog en hel del juveler och andra rikedomar.

Titanic var en katastrof och 1980, nio år före murens fall, sitter en man som jobbar för Stasi och skämtar om en annan kommande ”katastrof”. Herr Bohnsack arbetar  för Stasis utrikesspionage, HVA, Hauptverwaltung Aufklärung, och tar hjälp av Titanic när han inför sina chefer beskriver tillståndet i DDR:

”USA, Sovjet och DDR vill bärga Titanic”, säger han. ”USA vill ha juvelerna som tros finnas i kassaskåpet. Sovjet vill ha den toppmoderna tekniska utrustningen, och DDR … (Bohnsack gör en konstpaus). DDR vill ha orkestern som fortsatte spela fastän fartyget sjönk.”

Berättelsen har jag hämtat ur boken Stasiland av Anna Funder (Forum 2003). Där står det att läsa att Herr Bohnsack utbildade sig i DDR till journalist, men rekryterades till den hemliga avdelning Sektion X, som ägnade sig åt desinformation.

Sektionen uppdrag var att läcka falska uppgifter till journalister och som skulle skada personer i Väst. Oftast gällde det politiker, som kunde få sina karriärer förstörda av ihopfogade inspelningar av samtal som aldrig ägt rum, eller ihopkokat ”sprängstoff” om nazistiskt förflutet. Det kunde säkerligen finnas sanningar också, men Sektion X uppdrag var inte att hålla sig till sanningen.

Det är i detta perspektiv som vi ska se herr Bohnsacks uttalande. Han tillhör den yttersta makten i en förtryckande stat. Inför sina chefer skämtar han öppet om undergången för den egna staten, nio år före murens fall. Det säger mycket om tillståndet i DDR 1980.

© Lena Breitner

Publicerat i DDR, Stasi, Uncategorized | 2 kommentarer

99 år sedan Titanic förliste – passa på att se utställningen i Köpenhamn

Natten mellan den 14 och 15 april är det 99 år sedan Titanic krockade med ett isberg och förliste på sin jungfrufärd. Många är vi väl som sett bioversionen med Lenonardo DiCaprio och Kate Winslet. Den som inte vill sitta i soffan och se på film kan nu bege sig till Köpenhamn för att se ”Titanic the Exhibition”.

Själv har jag inte hunnit se denna utställning. Däremot har jag kikat på denna sevärda video här. Utställningen, som har visats på omkring 25 platser i världen redan, fokuserar inte bara på enskilda livsöden, varav flertalet är svenska. Rekonstruktioner av hytter och sviter gör att man kan vandra omkring och få en känsla av hur det en gång i tiden var. Att så mycket porslin finns kvar förvånar till exempel.

Jag kunde absolut inte låta bli att tänka på Leonardo DiCaprio, förlåt Jack Dawson, när kameran svepte över tredje klass. I Titanic-filmen finns ju ett smycke och smycken får vi se på utställningen också. Bland annat Gerda Lindells berömda vigselring som ni kan läsa om här.

Utställningen visas på något som kallas Slottet, som jag först inte visste vad det var. Men så insåg jag att jag gått förbi där hur många gånger som helst. Visst känner ni igen det här. Det är bara att åka till huvudbanegården och sedan traska några få steg till Rådhusplatsen så ligger slottet där.

Utställningen är öppen alla dagar kl 10-20 (sista insläpp 18.30). Inträdet kostar 95 DKK. Utställningen pågår t o m den 30 december. Mer info har ni här.

Undrar vem som ska ha utställningen under ”jubileet”? Den 12 april nästa år är det 100 år sedan Titanic sjönk. Kan det månde vara Southampton?

Utställningen har redan visats på omkring 25 platser i världen, bland annat Stockholm.

Publicerat i Danmark, Köpenhamn, Museer, Sverige | Lämna en kommentar

Skanör – en lånad hund och utgångspunkten för en skräckblandad upplevelse mot ryssen i april 1964

Skanörs palmer hade inte vårkänning än.

Sälgen hade desto mer vårkänslor.

Vi längtade efter frisk luft och lite motion. Satte oss på buss nr 100 ner till Skanör och ringde M&M. Frågade om vi fick låna Enzo. Irländska settern Enzo. Farbror Enzo, alltså. Och jodå, det gick bra.

Vilket väder. Våren är definitivt på gång nu. Riktigt varma vindar (till skillnad från de kalla vindar som härskat nu ett tag).

Vi gick ner till Skanörs hamn och inspekterade platsen där Gunnar och Lången i april 1964 sjösatt en gummibåt. Syftet var att fara ut i Östersjön och för svensk underrättelsetjänsts räkning dyka på en sovjetiskt signalspaningsfartyg som sänkts vid en konfrontation med en Natoenhet. Det är här Gunnars äventyr för svensk underrättelsetjänst började.

Här började ett äventyr för svensk underrättelsetjänst för 47 år sedan. Foto: Lena Breitner

Det blev mer än en resa från skånska hamnar ut till vraket. Hela äventyret finns beskrivet i Gunnars bok ”De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst” (Fischer&Co 2009).

Fiskhuset Skanör har öppet även vintertid.

I övrigt var Skanörs hamn rätt död så här års. De flesta båtar står på land och bara ett rökeri var öppet. Fiskhuset i Skanör. Riktigt välsorterad butik för övrigt.

Vi fortsatte längs stranden och ägnade oss åt Enzos favoritsyssla på stranden. Hämta pinne i vattnet. Det kan vara rätt kul en stund (för mig alltså). Mindre kul när han hittar något riktigt hemskt att rulla sig i. Han fick annat att tänka på när han träffade några trevliga jyckar som också var ute på promenad med sina människor.

Mellan en golfklubb och ett elstängsel som skyddar fåglar.

Promenaden innebar kort och gott att vi rundade Flommens naturreservat, som bokstavligt talat ligger intill en golfbana.

Ett elstängsel skyddar sällsynta fåglar från människor - men inte mot golfbollar. Foto: Lena Breitner

Det står på skyltarna att kringströvande människor kan störa de omkring 100 par sällsynta fåglar (skärfläckar) som ligger och ruvar i naturreservatet. Undrar om golfarna räknas som kringströvande. Antagligen inte, för annars hade de väl inte fått vara där. Eller? Det är faktiskt utanför min fattningsförmåga att sällsynta pippisar kan ligga och ruva i godan ro med golfbollarna visslande kring näbbarna. Men som sagt var, jag begriper mig ju varken på sällsynta fåglar eller golf, så det kanske går bra. Det är kanske bara vi kringströvande människor som bör hålla oss undan nu när våren är på språng.

Malmö brygghus silltallrik och pilsner. Foto: Lena Breitner

Efter en fika hos M&M (och sagoläsning på T:s rum) gav vi oss av hemåt. Vi steg av vid Malmö Brygghus och avslutade dagen med ett korsord, en silltallrik och en god öl. För min del en Witbier och därefter en Cacao-Porter.

Fast helt slut var inte dagen. På vägen hem passerade vi förbi en av mina favoritskyltar.

Undrar om det här drar till sig kunder med en god portion humor.

Publicerat i Skåne, Underrättelsetjänst | Lämna en kommentar