Från ostron och skaldjursfrikadeller i syrligt tomatvatten via en grissida från Glimåkra till provning av vin och Eslövs-choklad

Buss nummer 1 mot Elinelund.

Vad kan buss nummer 1 leda till en lördagskväll i Malmö? Rätt svar: Till en lyxmiddag med lyxvinprovning och härliga praliner. På FB är positionsbeteckningen numera ”Huseby Förplägnad”.

Kockarna in action - Sebastian och Jens. Foto: Lena Breitner

Med vissa jämna mellanrum samlas ett illustert och (möjligen) hemligt sällskap som kallar sig Applecross Scandinavian Society.

En gång i tiden fanns en idé att samla folk som varit i Applecross och inmundiga god whiskey, men numera har denna idé flutit ut till ett mer generellt umgås, äta god mat hemma hos Arne och Lisa och prova excellenta alkoholhaltiga drycker under ledning av Peter Brobäck.

Fast visst pratar vi om Applecross ursprungsidé också. Vi rekommenderar allt som oftast ett besök i denna lilla söta by och att man tar sig dit genom att åka över Belach na Bà. Då åker man nämligen på Skottlands högst belägna väg. Hjärtat i halsgropen, ja, men det är det värt.

Friterade tomatskinn.

Tyvärr har Applecross blivit alltför turistigt. Har hört att Lidl gjort någon karta övervart motorcyklister bör åka i Europa. En plats i Skottland blev utprickad – gissa vilken?

I alla fall är Apple Cross lite väl poppis och därför är ett av Applecross Scandinavian Societys motton att sprida skräckberättelser om färden över Belach na Bà för att minska turistinvasionen. Jag brukar inflika att det inte alltid finns kanträcken längs vägen och det är faktiskt sant.

MIDDAGEN – JENS OCH SEBASTIANS SKAPELSER

Ostron med ostrongelé med äppelgranité.

Denna kväll började vi med att äta. Kockarna för kvällen var Mrs Brown-kocken Jens Kronsjö och hans tidigare kollega Sebastian Huseby. Med hjälp av Ebba och Linda gjordes det underverk i köket.

Som entrérätt fick vi serverat små glas. I dessa låg gräddpocherade skaldjursfrikadeller i syrligt tomatvatten och till detta serverades friterade tomatskinn. Gillade det verkligen!

Bra råvaror och timing. Allt måste klaffa. Snart ska en av huvudrätterna ut på bordet.

Därefter serverades ostron med ostrongelé och äppelgranité som vi drack Piper-Heidsieck till (274 SEK). Mums.

Två av våra bordsgrannar förklarade sig ha svårt för ostron, varav en vägrade att ens prova. Så någon annan blev lycklig i vårt illustra sällskap.

Därefter kom det in en grissida liggandes på en palsternackscremé och äpplen. Nöff-nöff-djuret härstammade från Glimåkra, fick vi veta.

Nästa huvudrätt var rödvinsbräserad oxkind med rårörda lingon, ostronskivling och potatisblini.

VINPROVNING MED PRALINER FRÅN ESLÖV

St Johns Comandaria. Notera Malteserkorset.

Så övergick vi till provningen. Peter Brobäck hade plockat fram ett antal alkoholhaltiga drycker som vi provade tillsammans med praliner från Mayachoklad i Eslöv. Mr Mayachoklad himself, Anders Jönsson, presenterade själv sina praliner.

Hur smakade vinet för 6 000 år sedan? Med denna retoriska fråga hällde Peter Brobeck upp vårt första vin. St Johns Commandaria från Cypern (119 SEK). Intensiv sötma, brun farin och precis så som det ska ha smakat för våra förfäder eftersom Commandarian tydligen är det första kända vinet som görs enligt dagens metoderTill detta fick vi en mörk pralin gjord på vildkakao.

Yeti Imperial Stout

Colheita 1999.

Därefter provade vi en en Imperial Stout, en Yeti, till mjölkchoklad med saltflingor.

Så var det dags för portvinet. Vi fick njuta av en Colheita 1999 från Barão de Vilar. Portvinet finns inte att köpa i Sverige. Vi blev rekommenderade att åka till Danmark istället då danskarna är bra på portvin. Vår Colheita ska ha kommit från källaren på Magasin du Nord. En nätkoll säger mig att den kostar kring 140 DK.

Till portvinet åt vi en bit brieost med nougatcréme och hasselnötter. Tyvärr blev chokladbilderna inte så bra, så ni får använda fantasin istället.

Amarone fast sött.

Rom från en gammal engelsk koloni.

Vi gick vidare i vår provning. Det som de flesta av oss höjde till skyarna var Recioto från Valpolicella. Eller som Peter Brobeck benämnde det ”Amarone fast sött”, så som vinet faktiskt smakar innan det blir Amarone. Med pralin till blev den ännu bättre.

Vår sista dryck blev en Angostura från Trinidad. Inte riktigt min favorit. Lite för spritigt för min smak och blev inte nöjdare av lite vatten i.

Till sist, som om det inte var nog med detta, gick Jens och Sebastian ut i köket och gjorde en Mille Feuille på päron, äpplen, vanilj och glass. Efter att ha löst några världsproblem (läs: suttit och pratat en stund till) rullade vi hem. I taxi.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Malmö, Mat, Skottland, Vin. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s