En tur till Lockarör och barndomsminnen från Alvesta

Jag minns hur det var när jag började på gymnasiet. Vi talar alltså om Teknikum i Växjö någon gång på 80-talet. Eftersom det var ett tekniskt gymnasium var vi inte många tjejer. Jag stack även ut på ett annat sätt. Det visade sig nämligen rätt snabbt att jag var den enda som inte bodde i stan. Jag minns att några av klasskamraterna, bland annat en som hette Åsa och en som hette Jens, gjorde en stor affär av detta faktum. När det sedan visade sig att jag inte ens bodde inne i den lilla byn Vederslöv blev förtjusningen total.

Jag är  alltså uppvuxen utanför Vederslöv. Den mest omtalade händelsen kring mitt dop i Vederslövs gamla kyrka handlar inte om mig utan om en av mina kusiner. Det måste ha varit lite stressigt inför dopet med alla gäster och allt. Lilla kusinen hade fått sköta sig själv med blandat resultat. Väl inne i denna lite råkalla medeltida kyrkan viskar  hon ett  ”Mamma, jag har inga underbyxor på mig”. Många gäster fick sig ett gott skratt. Jag med eftersom jag fick se en bild från dopet. Små barn hade väldigt korta små klänningar på den tiden.

Det är sådana här barn- och ungdomsminnen som väller fram när jag kliver av i Alvesta. Inte för att jag någonsin bott i Alvesta. Det handlar om att jag kommit till mina hemtrakter.

Barndomsminnena från Alvesta handlar om järnvägen och inte minst Järnvägshotellet. En gång i tiden hade man en pampig övergång över järnvägen. Tyvärr blev det väldigt mycket alkisar som huserade här och träkonstruktionen var väl också mindre hållbar. Ett annat argument för att ta bort byggnaden var nog att den var mindre handikappvänlig.

Järnvägshotellet låg strax intill stationsbyggnaden. Själva hotellet drevs av Ellen från Aplaryd. Pappas faster Elvira skötte restaurangen. Och så fanns det en Sixten som eldade i huset. Min faster Stina serverade här under några år och även en annan faster, Lisa, serverade där några gånger.

Långtidsparkeringen i Alvesta. Här låg en gång i tiden Alvesta Järnvägshotell. Foto: Lena Breitner

Jag vet inte hur stort hotellet och restaurangen var. Enligt mamma och pappa låg allt på andra våningen. I bottenvåningen låg en blomsteraffär och en damfrisering. Vi som inte var betalande gäster fick gå in på baksidan uppför en hög och ranglig trappa. Jag har barnets minnesbild av en jättestor trappa som rör sig medan vi går på den. Jag håller armen sträckt upp i luften och har en vuxen hand som håller mig. Jag är jätterädd. När jag nu frågar mamma och pappa bekräftar de att trappan var obehaglig och svajjjig. Därtill i trä.

Järnvägshotellet är borta sedan många år. Våra försök att minnas säger oss att det måste ha varit i slutet på 70-talet som hotellet lades ner. Hur lång tid det tog innan det revs vet jag inte. Numera är det i alla fall en långtidsparkering på platsen. Och övergången över järnvägen är ett minne blott. En gång i tiden lades stambanan kring orter som knappast kan ha kallats centralorter. Jag har hört sägas att tanken var att orter som Alvesta och annat skulle växa just på grund av järnvägen. Men oavsett dessa försök fortgick Växjö att vara centralorten i området.

Effekterna av stormen Gudrun är påtaglig fortfarande än i dag.

På hemväg såg vi än en gång resterna av stormen Gudruns framfart. Det var bitande kallt men jag skulle ha en bild.

Helanders - eller rättare sagt det som är kvar av det. Foto: Lena Breitner

Vi åkte hem till mina föräldrar. Efter lunch tog vi en promenad i skogen, pappa och jag. Vi tittade till Helanders. Odensjö Södergård närmre bestämt. En gång i tiden gick jag hit och mätte och ritade, planerade ett sommarställe. Dessa tankar blev något avlägsna med åren och huset förföll.

För några år sedan brände någon ner stället. Tänk, en gång i tiden bodde här folk mitt i skogen. Den sista som bodde i huset var Selma, som flyttade till ålderdomshemmet 1957. Egendomen såldes till min farmors bror 1963.

Helanders ladugård. Foto: Lena Breitner

Nu är bara skorstenen kvar efter branden. Stenläggningen till ladugården är väl det bäst bevarade i dag. Vad fick de plats med på detta lilla utrymme, familjen som bodde här? En eller två kor och någon gris som sprang lös kanske, men definitivt inte mer.