Apartheid, Nelson Mandela, en film om ett rugbylag och en klok präst från Västerås

Jag har precis sett Clint Eastwoods film ”Invictus – de oövervinnerliga”. Filmen bygger på en sann historia om Sydafrika efter apartheid. Eller rättare sagt, filmen börjar när Nelson Mandela tar över som president. Apartheid är borta på pappret, men eftersom det var ett helt samhällssystem är det något man inte tar bort i en handvändning. Alla har till exempel inte lagt ner vapnen. Därför hårdbevakas Nelson Mandela.

Presidentens nya livvaktsstyrka visar sig snabbt vara för liten och begär förstärkning, men när det dyker upp fyra vita biffar kommer misstänksamhet och fördomar fram. Kan man lita på dem? De har ju representerat en förtryckande makt.

Chefen för livvaktsstyrkan går till presidenten, som ger ett tydligt svar. Försoning börjar i presidentpalatset, säger presidenten och de vita livvakterna blir kvar (fast för säkerhets skull beordras de att le när de skuffar undan folkmassorna, som oftast består av färgade och svarta).

Korrespondenten John Carlin

Nelson Mandelas (Morgan Freemans) ord till trots, i Clint Eastwoods film bryts apartheid ner på en annan plats. Nämligen på rugbyarenan. Filmen bygger på den tidigare Sydafrikakorrespondenten John Carlins bok som jag hittar två namn på ”The Human Factor: Nelson Mandela and the Game That Saved South Africa” och ”Playing the Enemy – Invictus”.

Carlin har en intressant CV. Förutom en gedigen journalist-CV har han fått en del priser och fått se sina alster bli film. Det låter som en dröm för många. Vilken journalist skulle inte vilja publicera en artikel i en tidskrift, och sen bli läst av ett amerikanskt filmbolag som köper rättigheterna? Vilken journalist skulle inte vilja ha betalt två gånger? Undrar hur mycket 20th Century Fox betalade för en artikel som blev Die Hard 4 …

Läs mer på www.johncarlin.eu , eller ännu bättre, läs hans egen berättelse om hur filmen kom till och om hur Mandela, förlåt Sydafrika vann, världsmästerskapen i rugby: www.telegraph.co.uk/news/features/3634426/How-Nelson-Mandela-won-the-rugby-World-Cup.html eller varför inte ännu bättre, läs Tor Billgrens insatta reflektion om Sydafrika, demokratiseringen, Nelson Mandela, förhållandet till rugby och inte minst, vad man var tvungen att dra ner på i filmen för att det inte skulle bli för Hollywoodskt snyftigt. http://sydafrika-anteckningar.blogspot.com/2010/02/rugby-vm-1995-verklighetens-epik.html

Symbolen för enandet

På fängelseön Robben Island hade Mandela och hans fängelsekamrater en gång i tiden glatts var gång som det sydafrikanska laget förlorade (vilket gjorde de vita fångvaktarna sura). Rugbylaget blir en symbol för förtrycket.

Nu, i ett fritt Sydafrika, bestämmer sig Nelson Mandela för att hålla på det sydafrikanska landslaget Springboks. Istället för att vara de vitas lag bestämmer sig Mandela för att det ska bli hela Sydafrikas lag. Knappt har han installerats som president förrän han bjuder Springboks lagledare på afternoon tea.

Det hela slutar med det som är förutsägbart även för det den sportointresserade. I slutet av filmen jublar svarta och vita tillsammans när Springboks blir världsmästare. Det kan inte bli mer Hollywoodskt. Jag får tårar i ögonen både här och var i filmen, trots att jag inte brukar vara blödig.

Prosten i Västerås

Sydafrika vann världsmästerskapen 1995. Det var faktiskt samma år som jag skrev en artikel för tidningen Lundagård om Carl-Johan Hellberg. Han var då pensionär, tidigare prost i Västerås, men det var inte därför han kom till Lund. Han var inbjuden till Utrikespolitiska Föreningen i Lund för att prata om sitt engagemang i södra Afrika, om Tanganyika och Namibia.

Carl-Johan Hellbergs första uppdrag i Afrika var som präst i Tanzania. Året var 1954 och uppdragen i Afrika fortsatte. Under många år arbetade han för Namibias befrielsekamp, bland annat som sekreterare för Lutherska världsförbundet. Det var det som jag intervjuade honom om.

Även om det är många år sedan vi träffades minns jag hans beskrivning av Namibia. Det var inte i Sydafrika utan i Namibia som apartheid ”uppfanns”. Carl-Johan Hellbergs första besök i landet var 1966.

”Här var rasåtskillnaden lagstiftad. De icke-vita hade utegångsförbud på nätterna och bostadsområden, affärer och postkontor var segregerade. Namibia var värre än Sydafrika”, berättade han för mig.

Men han såg också positiva krafter i landet, men vägen mot demokrati var lång. Samma år hettade det till i Namibia. Sydafrika ville inte dra tillbaka sina militära styrkor och SWAPO övergick till regelrätt gerillakrig. SWAPO:s ledare sattes i fängelse, bland annat Carl-Johan Hellbergs vän Andimba Toivo ya Toivo, som fick sitta 20 år på Robben Island. Senare blev Toivo gruvminister i Namibia.

”Det är fantastiskt med dessa människor. Mandela och Toivo har accepterat det som varit. Det finns ingen bitterhet alls. De har ju kommit dit de ville. Att stryka ett streck över det förgångna är något vi västerlänningar inte klarar på samma sätt. Försoningstanken står till och med i Namibias konstitution”, påpekade Carl-Johan Hellberg för mig 1995.

En annan vän till Hellberg var Sam Nujama, SWAPO:s grundare och senare Namibias president. Även här fann Hellberg det försonande draget.

”Vi kan inte heller översätta våra västerländska begrepp som demokrati och diktatur till Afrika. SWAPO fick i båda valen egen majoritet, men oppositionen bjöds in att sitta med i regeringen. Man ville ha dem med. Partibunden röstning är främmande, istället diskuterar man sig fram till de bästa lösningarna”, sa Hellberg.

Namibia och konsten att få ihop en fotbollsturnering

Jag fick faktiskt aldrig med det i min artikel, men jag minns att Carl-Johan Hellberg berättade för mig hur apartheid – åtskillnad – försvann från Namibia. Det enkla svaret var sporten.

”Till skillnad från Sydafrika har Namibia en väldigt liten befolkning”, förklarade Carl-Johan Hellberg.

Det gick helt enkelt inte att upprätthålla raslagarna om man ville lira fotboll, rugby eller något annat. I synnerhet inte om man ville spela turneringar. De unga tröttnade helt enkelt och, enligt Carl-Johan Hellberg, upplöstes apartheid i Namibia alltså av sig självt. Det passade helt enkelt inte unga människors vardagliga önskemål om att få spela lagsporter.

Jag kollar i NE och konstaterar att Sydafrika i dag har 50 miljoner invånare. Namibia drygt 2. Proportionerna är talande. Det är så mycket lättare att vidmakthålla raslagar och klasskillnader om man kan dela in många människor i olika grupper.

Tänk om Lundagård hade kunnat lägga ut sitt gamla arkiv. Då hade jag länkat till min artikel om Carl-Johan Hellberg, som inte längre finns med bland oss. Men som jag fick förmånen att träffa.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Idrott, Människorättsfrågor, Namibia, Sverige, Sydafrika. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Apartheid, Nelson Mandela, en film om ett rugbylag och en klok präst från Västerås

  1. Ping: Jan Guillou, Brobyggarna och sanningen | Tankar om IB

  2. Ping: Varför sitter svenska Stasiavslöjanden så långt inne? Om konflikträdsla och illusionen av försoning | Tankar om IB

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s