Madama Butterfly på Malmö Opera – en tragisk historia, värdigheten och en lydig fyraåring som gjorde succé

Vi började 2011 med ett storslaget operabesök. Söndagen den 2 januari var vi ett gäng som gick för att se Malmö Operas uppsättning av Puccinis Madama Butterfly.

Liknande utformningar av scenen till föreställningen Madama Butterfly har jag sett förr. Den här är från Malmö Operas föreställning 2010/11. Pressbild: Malin Arnesson

Föreställningen har två personer som spelar huvudrollen Cio-Cio-San (Madama Butterfly). Vi hade tur och fick se Kyunghae Kang på scen. Tur av många anledningar. Jag var nämligen nyfiken på denna kvinna.

Enligt uppgifter på Malmö Operas hemsida förstår jag att hon är utbildad i Seoul, vilket kan tyda på att hon är från Sydkorea. Efter att ha vunnit flera operatävlingar i Asien blev hon ”hittad” av en europeisk operachef och är nu kopplad till operan i Dresden. Samt alltså utlånad till Malmö Opera. Det enda jag  hittar på youtube kring henne är den här, så lyssna gärna www.youtube.com/watch?v=pZ6ZE9nPNek

Vi ska väl inte underskatta det där med att Kyunghae Kang är asiatiska. Vem kan bättre spela en asiatiska än en asiatiska? Kulturkrocken mellan öst och väst, Butterfly och Pinkerton framträder så mycket starkare när det står en från var världsdel på scen.

Rollens trovärdighet börjar i rörelserna och hållningen. Gesten när Kyunghae Kang välkomnar en gäst i sitt hus är älskvärd, ödmjuk och ”o-europeisk”. Med samma enkelhet och naturlighet föll hon på knä som om hon inte gjort annat i hela sitt liv. Det såg lite krångligare ut för en del andra i kören.

Hela kören tycktes bestå av långa rankor. Inget fel att vara lång, men deras asiatiska trovärdighet faller lite i ovanan vid hållning och de små stegen. Vi nordbor är ju vana vid att älga fram.

Att lyssna och vänta – Butterfly och tangon

Jag tittade på rollfigurernas kroppshållning. Kyunghae Kang är både närvarande och inne i sig självt. Låt oss kalla det den inre värdigheten.

Jag hittar en intervju med Kyunghae Kang i Skånska Dagbladet och på frågan om vad som kommer främst i Madama Butterfly – kulturkrockarna eller kärlekshistorien – svarar Kyunghae Kang kärlekshistorien. ”Om jag hamnar i samma situation som Cio-Cio-San skulle jag också vänta på min man. Jag är bra på att vänta”, säger hon till journalisten Yvonne Erlandsson.

Madama Butterfly finner sig i sitt öde. Hon gifter sig med Pinkerton, som lämnar henne i princip med en gång för att resa hem till USA. Pressbild: Malin Arnesson

Det är nu jag riktigt kan sätta fingret på kroppshållningen och karraktären. Hela Kyunghae Kangs utstrålning på scen. Hon sätter inte sig själv främst. Det är inte ett ”jag” som finns där utan en inre värdighet, väntande och lyssnande i sin närvaro mot omvärlden.

Varför detta intresse för kroppshållning och rörelser? Jag har dansat många danser och fallit för en. Den argentinska tangon. 2002 gav jag ut boken ”OmTango – om ordlösa samtal, om konsten att kramas” (foto: Jüru Soomägi, som verkligen förstod sig på att fånga själen och rörelserna i tangon, samt grafisk form: Peter Syrjänen).

”Är tangon ett samtal, ett drama, en skapelseakt, ett uppgående, en konst, en närvaro? Den är allt detta och ändå någonting annat. Den har alla dessa ansikten och ändå bara ett enda”, skrev litteraturprofessor emerita Birgitta Holm i sin recension av OmTango i DN 2002.12.02.

En äldre argentinsk milonguero som uttrycker en komplimang om en kvinnas sätt att dansa kan handla om uttryck som ”att hon är bra på att lyssna”.  Argentinsk tango är inte ett jag. Inte ett vi. Utan ett meditativt ”ett”. Det är när man uppnår ett hjärta och fyra ben som dansen når sin fulländning. Flow. För att nå dit måste kvinnan, men också mannen, kunna lyssna och vänta. Förstår ni nu varför asiatiskorna är så ljuvliga att se när de dansar tango? Förstår ni nu varför jag betraktar Kyunghae Kangs kroppshållning och rörelsemönster?

Un bel di vedremo och textmaskinen

Åter till föreställningen på Malmö Opera. Madama Butterfly har inte lika många ”örhängen” som t ex La Boheme. Men mina öron var nöjda när jag gick hem. Un bel di vedremo gjorde sitt till.

Cio-Cio-San väljer att lämna bort sitt barn till Pinkertons fru och tar sedan sitt liv. Pressbild: Malin Arnesson

Själva berättelsen är genuint gripande. En ung flicka från Japan gifter sig med en europé (Pinkerton), som genast efter att han gjort henne på smällen sticker hem till USA. När han återkommer efter ett par år har Butterfly väntat troget, medan Pinkerton gått och gift sig med en amerikanska. Cio-Chio-San väljer då att lämna över sin lille son till Pinkertons amerikanska fru och tar sen livet av sig. End of story.

Operor brukar vara tragiska, men det här går verkligen in i hjärtat. Tragedi i sin fulländning. Men någonstans fastnar kärlekshistorien i halsen när ögonen faller på textmaskinens text. Först får man veta att Cio-Chio-San är sisådär 15 år. Efter giftermålet är det väl tänkt att de ska gå till sängs. Då kallar Pinkerton på henne med orden ”mitt barn”. Då kan i alla fall inte jag låta bli att tänka på män på sex-semester i Thailand. Jag hade nog allt bra gärna sluppit den korrekta översättningen. Kan man inte fuska lite så jag slipper tänka på pedofiler? Skulle Puccini vända sig i graven om Pinkerton översattes sjungandes ”min älskade” istället?

En fyraåring som gjorde succé

En som rev ner applåder efter föreställningen var en liten parvel vid namn Pontus Ek. Den allmänna diskussionen bland många var hur i hela fridens namn man fick en så liten pojke att agera på scen som det lydigaste barnet i världen. I ungefär en timme. Var han drogad måhända?

Världens följsammaste barn? Pontus Ek spelar Madama Bytterflys barn i Malmö Operas föreställning. Bakom står en "läskig" ninja. Pressbild: Malin Arnesson

Catarina Ek, pressansvarig på Malmö Opera skrattar när hon får frågan. Den frågan dök upp redan på genrepet. Svaret är nej, han är inte drogad. ”He’s a natural”, svarar Catarina Ek. ”Han är cool lugn, gör allt som man säger.”

Hur hittar man då en sådan talang? Svaret är, genom auditions. Det var så man hittade Pontus Ek och hans kollega, som han delar rollen med.

Pontus Ek, fyra år, har vunnit så många hjärtan att han till och med blivit intervjuad. I Trelleborgs Allehanda berättar han om vad han gör på scen:

”Jag får ligga ner på scenen, och så får jag håret borstat. Det är roligt. Och så blåser jag ut blomblad över scenen. Och tittar med kikare”, säger han.

Som det lydigaste barn i världen lyfts han upp och ner, sätts på stolar och läggs på golvet för att sova, tittar i kikare och leds fram och tillbaka av ninjor med dolda ansikten (lite läskigt enligt intervjun i TA).

Gaget ska gå till tv-spel

En gång vänder han sig om för att titta på oss i publiken och ska just vinka, men Kyunghae Kang tar hans hand och vänder på honom, bort från oss igen. Hon håller ibland för hans öron när hon sjunger som värst. ”Han har öronproppar också”, intygar Catarina Ek.

Det är ovanligt att ha en liten pojke på scen så länge som närmre en timme. Och oftast har barnen åkt hem när föreställningen är över. Men Pontus Ek är kvar när ridån har gått ner. Eftersom det är eftermiddagsföreställning är klockan inte så mycket och han får ta emot applåderna med Kyunghae Kang. Kanske stal han lite för mycket av föreställningen …

Läs intervjun med Pontus där han bl a berättar att gaget ska gå till tv-spel:  www.trelleborgsallehanda.se/kultur-och-nojen/article1331309/Fyraarig-stjarna-pa-operan.html

Hund-audition

Catarina Ek kunde berätta att man även haft hund-audition på Malmö Opera. Närmre bestämt en rottweiler-audition 2003 inför West Side Story. Utmaningen var att hitta rottweilers som var snälla men som kunde se stygga ut och skälla. Problemet var tydligen att en snäll rottweiler inte skällde.

Nästa säsongs föreställningar på Malmö Opera är än så länge hemliga, men det ryktas om att någon föreställning ska ha hundar med på scen. Så hundägare, håll utkik efter nästa hund-audition!







Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Malmö, Opera, Skåne, Tango. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Madama Butterfly på Malmö Opera – en tragisk historia, värdigheten och en lydig fyraåring som gjorde succé

  1. Ping: Kyunghae Kang, koreansk sopran | Operalogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s