Murmuseet vid Checkpoint Charlie, det förlorade Café Adler och min mammas familjs flykt i en liten roddbåt

En gång i tiden var det en gränsövergång mellan den amerikanska och ryska sektorn i Berlin. Senare blev den en välkänd gränsövergång mellan Öst- och Västberlin. Vi talar om Checkpoint Charlie i korsningen mellan Friedrichstrasse och Zimmerstrasse.

I dag ligger ett museum i korsningen. Museum Haus am Checkpoint Charlie. Murmuseet i vardagligt tal. Museet har en längre historia än vad man kan tro. Faktum är att det i grunden började sin historia något år efter att muren uppfördes. Muren uppfördes 1961 och i oktober året därpå öppnades en utställning på Bernauer Strasse. Det blev en succé och året därpå öppnade Haus am Checkpoint Charlie på den plats den ligger i dag. www.mauer-museum.com

Många flyktvägar

Själv var jag där 2005 och det som fortfarande sitter kvar som ett färskt minne är utställningen om flyktvägarna. Att det fanns så många sätt att fly på. Gräva sig ut genom hundratals meter tunnlar, krypa in i ett minst sagt minimalt utrymme i en bil eller något annat. Jag har ett minne av någon form av hemmagjord undervattensfarkost som måste ha gått i Spree. När jag ser på museets hemsida har de en bild på en luftballong. Tänk så mycket kretativietet och uppfinningsrikedom som sprudlar under förtryck!

Vid mitt besök 2005 blev jag stående framför några kanoter, som jag tror hängde i taket. I alla fall verkade detta sätt att fly inte alls så spektakulärt som alla andra flyktvägar. Men för mig var dessa kanoter något alldeles speciellt.

En lång roddtur 1949

Min mamma flydde med sin familj 1949, sommaren innan DDR bildades. Morfar, mormor, mamma och ytterligare fem syskon satte sig i en liten roddbåt och rodde till Sverige. Som barn uppfattade jag att roddtur var något i paritet med vad vi brukade göra i Vederslövssjön. Visst kunde man köra på en sten då och då, men det hände ju inte så mycket mer. Det värsta som kunde hända var att man gick på grund och fick putta sig loss.

Stenkistan från bryggan min mammas familj kom till ligger kvar än i dag. Foto vid Falsterbohus: Gunnar Ekberg

Mamma var alltid hysteriskt rädd vid dessa tillfällen, något som var ytterst irriterande för en tonåring. Det var först i vuxen ålder som jag förstod två saker.

För det första har min mamma aldrig lärt sig simma. För det andra, och kanske viktigaste, var hennes allra första roddtur ute på öppet hav. ”Östersjön är ett elakt hav” sa en seglare till mig för något år sedan.

Min mammas familjs ”roddtur” var 1949 tänkt att se ut som en söndagsutflykt, men var det alltså inte. Den var en tur fylld av rädsla för att bli upptäckt. En flykt i mörker. Morfar hade en liten motor som gick sönder nästan med en gång och han fick sen ro samtidigt som han skrek åt min 15-åriga mamma och hennes storebror att hålla rodret rätt. En skräckfylld natt när de höll på att bli rammade av ett fartyg och morfar som kastade sig fram för att styra undan.

Mamma har sagt att hon var för att de skulle fly med båt. Men när de kom fram till Warnemünde och mamma fick se havet fick hon antagligen rätt stora ögon. ”Jag måste ha haft ögon som tefat för morfar skrattade och sa att så stort trodde du väl inte att havet var”, sa hon till mig en gång.

Beredd skjuta sin familj

De togs av den danska kustbevakningen och jag har hört berättelser om hur någon hotade att köra tillbaka dem till öst. Enligt min ena morbror ska morfar ha haft ett vapen med sig ifall de blev tagna. Hellre än att åka tillbaka var han beredd att skjuta sin familj och sig själv.

Pappa, mamma och jag vid bastun vid Falsterbohus. Det är dock en nyare skapelse än den min mamma skuffades in i 1949. Foto: Gunnar Ekberg

Danskarna bogserade emellertid ut familjen till den svenska gränsen. Det slutade med att familjen steg iland vid Falsterbohus. Mamma minns att folk var på stranden och att de skuffades in i en bastu medan morfar var på polisförhör. Sedan var det vidare transport till Citadellet i Landskrona som var flyktingförläggning på den tiden. Efter tre veckor skickades mamma till Hofors för att bära disk. Ingen på hotellet kunde tala tyska med den lilla femtonåringen. ”Kokerskan brukade klappa mig på huvudet”, har mamma sagt. Varannan helg fick min mamma träffa sin storebror som fått arbete i Degerfors. Resten av familjen bodde kvar på Citadellet i Landskrona. Det här var svensk flyktingmottagning a la 1949.

När jag var barn var flykten inget det talades om i min familj. Inte så att vi barn hörde i alla fall. ”Träffades din mamma och pappa på båten?” undrade en tjej i min klass när vi gick i mellanstadiet. Jag visste inte vad jag skulle svara. Antagligen var det någonstans där mina frågor började komma. Med en oskyldig fråga från ett barn om mamma och pappa hade träffats på båten till Sverige.

Svaren började komma bit för bit och som vuxen har jag nu förstått varför min mamma inte riktigt var bekväm med att ut och ro, ens på lilla Vederslövssjön. Jag var tonåring när mamma sa att några flytt i kanot ungefär samtidigt som de hade flytt i roddbåt. Jag såg sen ett av Lasse Holmqvists ”Här är ditt liv” och gästen för kvällen måste ha varit Eino Hanski. Han hade flytt i en fiskebåt och publiken applåderade, men jag tänkte bara på att det var väl ingenting att applådera. En fiskebåt var väl bekväm och trygg till skillnad från en roddbåt eller en kanot.

I dag när jag läser om Eino Hanskis flykt ser jag lite annorlunda på den. Det var nog ingen dans på rosor. Båten var skraltig och det var fullt krig, han flydde från ett belägrat Leningrad 1945. Flykten beskriver han i sin bok ”De långa åren”.

Handikappade

Men varför i hela fridens namn skulle min mammas familj ta havsvägen när det faktiskt gick att gå över till Väst-zonen? Förklaringen som mamma gett är att morfar varit över och tittat på flyktingförläggningarna på väst-sidan. Själv var han handikappad efter ha haft polio som barn. Mormor var handikappad även hon, men svåra bensår efter många barnafödslar. Sex barn hade hon i livet, men jag tror hon födde 13. Trodde morfar att det skulle vara enklare att stoppa in denna stora familj i en roddbåt? Trodde han att det skulle vara enklare att komma till Canada på detta sätt? Begrep han hur stor havet var? Svaren kommer jag aldrig att få för mina morföräldrar är döda sedan länge.

Låt oss återvända till kanoterna på Haus am Checkpoint Charlie. De som grep mig så. Mamma har sagt någon gång att det var folk som försökte fly redan 1949 i kanot. Samtidigt som de tog en roddbåt satte sig människor i kanoter för att ta sig över Östersjön. ”Alla kom inte fram”, har mamma sagt. Det var det jag stod och tänkte på när jag besökte museet.

Café Adler – hur kunde det försvinna?

Då när jag var i Berlin 2005 gick vi över gatan och in på Café Adler. Andäktigt beställde vi in en öl och skålade för en man som väntat på många av sina agenter här. Från kaféet hade man nämligen perfekt utsikt över Checkpoint Charlie. När vi satt på kaféet noterade vi att det här var ett ställe där man verkligen brukade sitta länge och vänta, för så hade man alltid gjort. Här väntade familjemedlemmar och vänner på att deras nära och kära skulle komma från öst, ibland med stor oro. Hemligheterna satt också i väggarna på Café Adler, för här häckade många fältoperatörer, så kallade agent runners. Deras väntan kunde vara lång, och ibland förgäves.

Det var med stor sorg som jag för två-tre år sedan återvände till Friedrichstrasse. Ivrigt hade jag förklarat för några vänner att just detta kafé var något de bara måste uppleva. Då fick vi se att det var borta. Ombyggnaden till något nytt var i full gång.

Det är fler än jag som anser att Café Adler var en relik. Läs här ”Das Café Adler verlässt den Amerikanischen Sektor” i Tagesspiegel:

http://www.tagesspiegel.de/meinung/kommentare/das-cafe-adler-verlaesst-den-amerikanischen-sektor/v_default,1198200.html

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Berlin, DDR, Museer, Skåne, Tyskland, Underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Murmuseet vid Checkpoint Charlie, det förlorade Café Adler och min mammas familjs flykt i en liten roddbåt

  1. Stig Palm skriver:

    Lena,
    En mycket intressant betraktelse och berättelse som berör mig djupt.
    Var där vid Checkpoint för ett par år sedan samt också besökte museet.
    Väldigt svårt att t o m för mig som stått och betraktat området från DDR sidan för länge sedan att kunna återskapa den känsla som verkligheten var. Hur ska nutidens besökare ens kunna föreställa sig detta? Omöjligt. Bra att musseet finns och, visst saknas kafféet.
    Mina första tre besök i Berlin var i DDR-Berlin och väst framstod som något fjärran och overkligt. Hade då inte besöt väst-Berlin. Fick inte heller då visum krävdes. Dock intressant att stå på DDR sidan och observera trafiken och kontrollen.
    Känslan var skrämmande att vara i öst och kändes det då som kriget hade slutat igår fast över 30 år gått förbi. Fortfarande ruiner runt om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s