Buenos Aires galna mödrar och om konsten att inte glömma

Efter sex månader som argentinsk tangodansare åkte jag till tangons Mekka. Mina tre veckor i Buenos Aires ägde rum nio månader innan ännu en kris i Argentinas historia var ett faktum.

Ännu en demonstration i Buenos Aries. Men hjälper det? Foto: Lena Breitner 2001

I december 2001 devalverades peson med två tredjedelar. Som en konsekvens av detta infördes begränsningar av bankuttag – kort och gott en masskonfiskation av befolkningens tillgångar. Skramlandet med grytlock utanför bankerna hjälpte föga.

Varför berättar jag om detta idag? Därför att det är jul och jag har tittat i gamla album, brev och dagböcker. Visst är det fantastiskt hur minnet bara kommer tillbaka. Plötsligt är det som om jag upplevde det igen. Julafton för nio år sedan. Vi skulle sätta oss och äta och jag kunde knappt få ner en bit därför att jag hade läst ett brev.

Roxanas barn och jag i en av Buenos Aires vackra parker.

Vid den här tiden kablade nyhetsmedia ut bilder från massdemonstrationer och blodiga upplopp i Argentina. Jag minns hur jag oroade mig för mina vänner. På julafton för nio år sedan grät jag när jag läste ett mejl från Roxana, en väninna som jag flera år tidigare träffat i England. Hon skrev att det var svårt att uppfostra sina barn till att vara hederliga i detta land. Hon syftade på den argentinska korruptionen. ”Om situationen inte förbättras är vi nog tvungna att hitta ett annat land att bo i”, avslutades brevet.

Tangoturisten

Var jag blind under mitt tre veckor långa besök i Buenos Aires våren 2001? Såg jag inte vad som höll på att hända? Var jag så uppslukad av tangons värld? Ständigt på väg mot nästa tangolektion, nästa dansställe. Gratistidningen El Tangauta var bibeln som berättade om dagens möjligheter. Om det sedan var i Recoleta, San Telmo eller Microcentro var bara en praktisk fråga om hur jag skulle ta mig dit.

Nej, jag var inte blind och det var inte de andra tangoturisterna heller. Många av dem återvänder gång på gång och kan berätta om förändringarna i landet. Många har liksom jag argentinska vänner att tala med. Jag ställde många frågor när jag var där, men kom endast fram till att Argentina tyckes vara ett land i ständig kris. När en av mina privatlärare berättade att hennes föräldrar försökt skilja sig i åtta år frågade jag hur det kunde ta så lång tid. ”This is Argentina”, utbrast Silvana och slog uppgivet ut med armarna åt korruption och byråkrati. Sedan förklarade hon direkt att hon ändå inte kunde leva någon annan stans.

This is Argentina

Även jag kom att älska Argentina, trots att allting tog så lång tid jämfört med där hemma. Om jag kan göra tio saker i Malmö under en dag kunde jag högst hinna med en eller två i Buenos Aires. Jag trodde att jag anpassat mig till tidskulturen, men misstog mig helt när min andra väninnan från Englandsresan skulle hämta mig i min bostad i Caballito. Jag tog Ana på orden och stod färdig vid tvåtiden på eftermiddagen. Solen sken och jag vankade fram och tillbaka inomhus och blev allt mer otålig. Ana och hennes pappa kom vid halv sex på kvällen. ”This is Argentina”, log Ana förklarande och kramade om mig som om förseningen var det mest naturliga i världen (vilket det antagligen var med Buenos Aires-mått mätt).

Annorlunda p-vakter

Ana bodde hos sina föräldrar i Tigre, en stad inte långt från Buenos Aires. På kvällen tog Ana och hennes pojkvän Alex mig till det berömda kasinot där ”alla” som var något i Argentina hade varit. Starkast är dock minnet av det som hände utanför kasinot. Männen som strök längs kasinogatan där vi parkerat vår bil. I arbetslöshetens Argentina hade de utnämnt sig själva till parkeringsvakter och krävde betalning för sina tjänster. Alex berättade att polisen försökt få bort dem, men efter en razzia hade en mängd bilar blivit sönderslagna. Därefter lämnades den illegala p-marknaden ifred.

Villa Miseria

I Tigre såg jag hur så kallade gated communities började byggas upp. Liknande såg jag i Buenos Aires stadsdel Recoleta, dit min väninna Roxana tagit mig med, med motiveringen att jag borde se något som var så likt Europa som möjligt. Här bodde de rika och stängslen runt de vackra husen var mycket höga.

Fattigdom och rikedom kan leva tätt inpå varandra i Buenos Aires. Här Villa Miseria. Foto: Lena Breitner

Vi körde vidare och Roxana pekade ut några ruckel på vägen. Mellan vår lunchrestaurang och ett flott bostadsområde låg ”Villa Miseria”, som Roxana kallade kåkkvarteret. Roxana lät mig ta några bilder, men bara på håll och med vindrutan upprullad. ”Det är inte fara så länge vi inte stannar bilen”, sa hon. ”Men man går inte förbi dem, inte ens mitt på dagen.”

Med Roxana kunde jag tala om hennes lands historia. Hon var gammal nog att ha upplevt militärdiktaturen. Det var hon som tog upp faktumet att hon mycket väl kände till vem svenskan Dagmar Hagelin var. Den 17-åriga svenska som 1977 hade förts bort och mördats hade bott bara ett antal kvarter från Roxanas bostad.

Det smutsiga kriget

Militärdiktaturen ja. I Argentina kallas perioden 1976-83 för la guerra sucia, vilket översätts till ”det smutsiga kriget”. Uppgifterna om hur många som miste livet under denna period varierar. Nationalencyklopedin anger mellan 18 000 och 30 000 personer. Mauricio Rojas påpekar i sin bok Carmencitas sorg – Argentinas kris i historiskt perspektiv att förföljelserna började redan under Juan Persons änkas presidentskap. ”Redan i början av 1975 försvann cirka 50 vänsteraktivister och -sympatisörer per vecka”, skriver han.

Det smutsiga kriget var en jakt på vänsterintellektuella, men kidnappningen av svenskan Dagmar Hagelin tyder väl på att även andra ”kunde åka med” i den stora insamlingen. Även Nathan Shachar pekar i Jaguarernas land på något liknande. Förutom att han bekräftar att terrorn började direkt efter Perons död 1974 skriver han att ”Det sades, och bekräftades senare, att när en misstänkt aktivist greps blev hans adressbok grovskissen till en massaker. Alla som råkade stå på pränt där var i fara – piaonoläraren, slaktaren och den avlägsne släktingen.”

En del av fångarna torterades och mördades i fängelserna. Andra drogades och transporterades iväg i flygplan. Väl en bit ut i havet släpptes de i vattnet. Antingen dog de när de slog i vattnet, eller så drunknade de. Det viktigaste för förövarna var antagligen att spåren efter dem försvann.

De galna mödrarna

Det här hade jag dock inte helt klart för mig vid mitt besök i Buenos Aires 2001. Det var Roxana som väckte min nyfikenhet för Argentinas historia utanför tangon. Hon tog mig med på på en utställning om de galna mödrarna och berättade om sin egen sorg över att den unga generationen verkade vilja glömma bort det som hänt.

De galna mödrarnas symbol

Bilderna från utställningen visade gråtande och skrikande mödrar vars högsta önskan var att veta vad som hänt med deras barn. Då ville de ställa de ansvariga till svars. De ville ha en plats att gå till för att sörja. Fortfarande än i dag har få mödrar fått sina svar, få har ställts till ansvar.

En del av dessa mödrar vet att deras tillfångatagna döttrar var gravida när de togs till fånga. I dag vet vi att diktaturen lät många av dessa kvinnor vara kvar i fångenskap tills de fött sina barn. Väl efter födseln fick de sätta livet till. Barnen adopterades bort till mer ”dugliga” familjer. Någonstans mellan 400 och 500 barn sägs vara ”stulna” från denna tid.

Torsdagarna på Plaza de Mayo

Sista torsdagen i Buenos Aires den där våren 2001 begav jag mig till Plaza de Mayo för att se de galna mödrarnas vandring runt torget. Jag hade sett bilder av skrikande kvinnor. De hade gått här varje torsdag visandes sin protest. De kvinnor jag nu fick se var gamla gummor som gick arm i arm. De grät inte utan småpratade och skrattade. Det var denna kontrast som slog mig hårt i magen. Roxanas ord ringde i mina öron om att militären och politikerna förde ett tystnadens krig mot den grupp kvinnor som blir allt färre för varje år som går. Möt dem med tystnad så ska även de till slut tystna, verkar vara devisen. Dessa gamla gummor visste antagligen att ingen med dåligt samvete längre stod och darrade, tjuvkikandes bakom en gardin. De galna mödrarna har upprätthållit sin tordagsrutin under årtionden, men kampen var sedan länge över. Kvar fanns en symbolik. En önskan om att inte glömma. Denna vårdag 2001 var det jag som stod för tårarna på Plaza de Mayo.

Barnen de Noble

Och nu är de galna mödrarna på tapeten igen i Sverige. Lagom till jul publicerade SDS en artikel om barnen till mediemagnaten Ernestina Herrera de Noble. Nyheten är inte precis ny. Uppgifterna och anklagelserna har figurerat under längre tid. Det hela går ut på att de Noble anklagas för att ha fått adoptera några av det smutsiga krigets stulna barn. Barnen ifråga är vuxna i dag och säger att de inte vill låta testa sig.

Att misstänkt stulna barn inte vill testa sig är ingen nyhet i Argentina. Tänk dig själv. Plötsligt en dag får du inte bara höra att dina föräldrar inte är dina föräldrar. De är dessutom anklagade för att ha haft viss insikt om att din biologiska mamma hölls i fångenskap tills hon födde dig. Efter födseln dödades hon och så kunde du få ett nytt hem. Söt saga? Knappast! Vem vill veta att hela ens uppväxt varit en livslögn?

Faktum är att Die Zeit har fångat problemet i en enda liten rubrik. För en artikel om barnen de Noble valde de i höstas rubriken ”Sie wollen die Wahrheit nicht wissen” (De vill inte veta sanningen).

http://www.zeit.de/2010/33/Videla-Prozess

http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1336040/Barnen-kan-vara-stulna.html

Och här är en artikel med ett boktips med en bok jag ännu inte hunnit läsa:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/han-beskriver-det-nastan-outhardliga_100049.svd

De galna mödrarna ska i alla fall för ett par år sedan ha slutat sina torsdagsvandringar på Plaza de Mayo.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Argentina, Buenos Aires, Tango. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Buenos Aires galna mödrar och om konsten att inte glömma

  1. Stig Palm skriver:

    Intressant läsning!
    När jag knallade runt i Buenos Aires för 60 år sedan och såg miltärparader, trodde jag mig vara i Adolf Hitlers Tyskland? Jo, allt var en kopia, uniformer, hjälmar, vapen. Enda skillnaden var att Argentinska soldater inte gick lika ”vackert” som tyska med raka ben (eng. goos step).
    Utan att veta vem det egentligen var då och hennes betydelse, fick jag höra tal av, Evita Peron, bejublat av massorna.
    Tango var det ja? Visst avnjöts denna dans åtskilligt som åskådare då, även om den lille gossen, 16 år, lurades upp för lektion av sköna kvinnor.
    Mycket vatten har flutit i Rio de la Plata sedan dess och hemskheter förkommit. Hoppas att Argentina blir ett bra land?
    We cry for you Argentina. Tänkte speciellt på ovan nämnda när jag hörde och såg den på teater i New York för många år sedan med Engelskan Elain Page som Evita.

  2. Roxana skriver:

    Increible Lena!! nunca imaginé que la historia de mi país, te habría impresionado tanto… Gracias por tus palabras!!

  3. Lena Breitner Ekberg skriver:

    Roxana har förresten hört av sig och berättat att det faktiskt är bättre i Argentina nuförtiden. Det är jag väldigt glad för.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s