Den Kongelige Teater – pumpan med världens äldsta orkester

Fångarnas kör - det alla väntar på. Pressbild från Nabucco på Den Kongelige i Köpenhamn/Mats Backer

Nabucco. Verdis opera som spelas i Köpenhamn. En gång tidigare har jag sett denna fantastiska opera. Det var i mitten på 90-talet i Riga, som för övrigt har ett fantastiskt operahus. Det var där ”alla” samlades. Nabucco i Riga fick mig att älska denna opera för dess musik och sång. Om jag förstått det rätt är det inte så ofta den spelas, bland annat för att den kräver en så stor kör. Jag tror jag fick ihop en 50-60 personer på scen i går kväll på Den Kongelige.

Jag var ute sent efter biljetter, men min f d granne, förstetrumpetaren i Det Kongelige kapell, kunde hjälpa mig. Det var med spänning vi åkte över till Köpenhamn. Vi visste ju inte ens var vi skulle sitta. Vad vi fick var storartad musik med kör, parkettplats på tionde raden samt en guidad visning bakom scenen. Det ni!

En timme innan föreställningen går det att ta båt från Nyhavn till Holmen. Pressfoto från Den Kongelige Opera/Lars Schmidt

Byggnaden ligger vackert på Holmen i Köpenhamn, mittemot det kungliga slottet.  Det är som om man bara vill komma dit med båt och skrida uppför trapporna.

Men hur i hela fridens namn tar man sig dit? Hur kommer man hem efter föreställningen? Finns det någon mat där? Ja, frågorna är många för förstagångsbesökarna, i synnerhet om man bor i Sverige. Skånetrafikens hemsida www.skanetrafiken.se är jättebra, men med dess reseplanerare hamnar man bara på stationer där Öresundstågen stannar. För att begripa hur man tar sig till Operaen på Holmen måste man gå över till den danska reseplaneraren som heter www.rejseplanen.dk. Slå bara in Malmö C och Operaen så är resrutten klar!

Vi tog alltså tåget till Kastrup, bytte till Metro och steg sedan av i Christianshavn. Precis utanför trapporna går buss 66. Operan är ändhållplatsen. Två hållplatser innan stiger det av personer med mycket magstöd till rösten och konstiga ryggsäckar i trumpetformat. Det är de som ska till sceningången.

Det går extrabussar i samband med föreställningar på Operan. När vi skulle hem stod det två bussar och väntade och de packade den ena full innan de körde. Buss 66 går till Hovedbanegård, förresten.

Ett annat sätt att ta sig till nya operahuset är med båt från Nyhavn. Vilket betyder att man kan äta gott i Nyhavn och sedan ungefär en timme innan föreställningen ta några minuters båtfärd över. Den turen tog vi förra gången vi var på operan. Det var hur smidigt som helst.

Uppgifter om aktuella färdvägar och andra tips hittar ni på Den Kongeliges egen hemsida här: http://www.kgl-teater.dk/sitecore/content/site/OmTeateret/Scenerne/Operaen/Transport_Operaen.aspx

Vi anlände i alla fall vid sextiden och hoppades på lite mat i baren. Högst upp finns det 5-rätters eller 7-rätters emellan. Rätt kul att man kan äta de första rätterna innan föreställningen och sedan klämma av de sista i pausen. I kaféet fanns det laxssandwich. Jättegott, men träbesticken var definitivt inte gjorda för att forcera ett rågbröd av den dignitet vi fick. Men gott var det.

Sen dök förstetrumpetaren upp med våra biljetter. Vi fick frågan om vi ville följa med bakom scen. Klart vi ville, men abbans också att vi inte hade kameran med oss!

Jag har varit bakom scen förut men det är alltid lika kul – och oglamoröst. Uppe i kantinen på fjärde våningen fick jag bl a se en sminkad kvinna med bricklunchen och gråmurrig sliten morgonrock. Några timmar senare var hon en av dem som drog ner de största applådåskorna när föreställningen var slut.

Publikplatserna i "pumpan" nås från olika etage. Antalet sittplatser i pausutrymmena är förvånansvärt få med tanke på publikens medelålder och antal. Ett stort plus för oss kvinnor är att vi slipper ägna hela pausen åt att köa (vilket vi tyvärr får göra i Malmö) Pressfoto från Den Kongelige Opera/Lars Schmidt

Byggnaden finansierades av den inte helt fattige skeppsredaren Arnold Mærsk Mc-Kinney Møller. Hela bygget är ju en historia i sig, allt från skeppsredarens generösa gåva till det danska folket (det var ingen billig kåk) till skandaler med skeppsredarens toppstyrning av projektet, bråk med arkitekten Henning Larsen och avslöjanden om att fonden som skänkte operahuset gjorde enorma skattemässiga vinster på sin gåva. Men nu står operahuset där i alla fall i all sin prakt. Det är en häftig byggnad att se på avstånd, men också att uppleva innifrån. Utsikten är inte fy skam (nog ska jag allt prova på restaurangmenyn någon gång just på grund av att få sitta några våningar upp). ”Innerhuset” med scen och publikplatser ser ut som en jättestor träpumpa.

Bakom scen är det något annat. Det är mycket rå betongkänsla. Det första vi blev förevisade var tavelgången, som började med de första bilderna av Det Kongelige Kapel, eller Det Kongelige Teaters Trompeterkorps, som det hette då. Bilderna är från Kong Frederik II:s likfärd och är daterad 1588, ett faktum som gör Det Kongelige Kapel till världens äldsta orkester. Inte illa av vår kompis att spela där med denna historia. Carl Nielsen hade tydligen spelat där också.

Vi åkte först ner i underjorden. Närmre bestämt våning minus 5 till en övningssal som ligger under parketten. Här kan en hel orkester öva under pågående föreställning – utan att störa. Vi var inte länge under vattennivån utan tog ett raskt skutt nio våningar upp till fjärde våningen. Där fanns balettsal, en fantastisk personalbalkong och brick-lunch-restaurangen där jag såg en av kvällens stora stjärnor i murrig morgonrock.

Sen åkte vi ner till minus ett och fick se rader av musikresväskor a la Amerikakoffert med hjul. Och så fick vi utpekat var vår trumpetare skulle sitta i orkesterdiket. På väg ut mötte vi Brandväsendets representant som skulle ta dagens skift. Antagligen sitta och läsa tidningen eller något annat back-stage till vacker musik. Det måste vara ett angenämt skift, under förutsättning att det inte händer något!

Operan då? Verdis Nabucco var fantastisk. Jag njuter så av musiken och att befinna sig i en huvudstad på en nationalscen, ja det märks i kvalitén. Hela operan är som en förkänning till fångarnas kör.

Ett bibliskt-historiskt drama om ockupation under österrikisk ockupation. Mlada Khudoley som Abigaille hyllades för sin tolkning. Pressfoto från Den Kongelige Opera/Mats Backer

Uppsättningen hade fått viss kritik för att inte hålla ihop i det moderna, men jag vet inte om jag uppfattade det så. Jag tyckte det var mycket intressant att i det gedigna programbladet få läsa mig till en historia jag faktiskt missat. Verdi gjorde en opera om en biblisk-historisk företeelse om förtryck och ockupation under ockupation. Delar av dagens Italien var ju ockuperat av Österrike-Ungern vid den här tiden. Verdi (som var nationalist) insåg potentialen i operan med förtäckt budskap. Det gick klockrent hem. Visserligen var det en biblisk historia från Mellanöstern som utspelades på scen, men italienarna såg främst en annan tolkning. Verdi och Nabucco blev en symbol för kampen för Italiens frihet och enande.

Det finns en anledning till att diktatorer och ockupanter inte gillar kultur i begreppet fria kulturyttringar. Risken för tolkningar gör ju att folket kan få för sig saker, typ att de plötsligt får kraften att vända sig mot överhögheten och kasta ut dem. När Verdi dör 1901 gör han det i ett fritt Italien. 60 år efter hans död förs hans likkista genom Milano under tystnad. Plötsligt börjar italienarna sjunga tyst. Rösterna växer i styrka tills de sjunger av all kraft. Fångarnas kör.

Att i dag på scen visa dessa två berättelser är en intressant utmaning. Jag har sett den klassiska med enbart den historisk-bibliska berättelsen om Nabucco. Nu fick jag också uppleva den italienska drömmen om frihet. För den som inte hänger med i svängarna (det gör man ju inte alltid i operor …) var det bara att luta sig tillbaka och njuta av musiken. Hela Nabucco är ju ett enda långt örhänge, som ett kittlande förspel till det som jag tror alla väntar på – fångarnas kör. Jag gick definitivt inte hem besviken!

Upptäckte förresten att librettot skrivits av en intressant kille. Temistocle Solera. Hans CV gick inte av för hackor. Förutom att han skrev Verdis operalibretto ska han ha hunnit med att vara hemlös, antikvitetshandlare i Florens, reorganisatör av det egyptiska polisväsendet, spion åt Napoleon II samt ha haft en mängd romantiska äventyr, varav ett med Drottning Isabella av Spanien. Undrar om det finns en biografi att läsa om denne man …

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Danmark, Köpenhamn. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s