Max Liebermann, Wannseekonferensen och ett danskt lejon

"Liten" privatvilla.

Villa Herz - för bröllop och filminspelningar.

En av mina dagar i Berlin ägnade jag mig helt och fullt åt att vara en ”vanlig” turist. Mitt mål var att se platsen där Wannseekonferensen hölls i januari 1942, men min dag i Wannsee blev så mycket mer.

Eftersom jag förstod att Wannsee är minst sagt promenadvänligt införskaffade jag mig genast en karta. De säljs på stationsområdet i Wannsee och kostar 2,50 Euro. Den vänlige butiksinnehavaren gav mig tips om var det var vackert att vandra och om bussar jag sedan kunde hoppa på när promenadkrafterna tog slut. Det var också han som tipsade mig om den fantastiska restaurangen som jag kom till senare.

Visst tänker man på Monets Giverny när man ser Max Liebermanns sommarvilla. Trädgården är vacker året om, men för blomälskaren är naturligtvis försommaren att föredra.

Eftersom min rådgivare menade att den första biten inte var så vacker började jag med att ta buss 214 bort till Colomierstrasse där Max Liebermann-museet ligger. På något sätt fick jag en känsla av att jag borde dit. Man ska lita på sina instinkter, för jag blev inte besviken. Jag spenderade tre timmar på Max-Liebermann-museet och det i sig är väl ett bra betyg!

Omgivningarna kring Grosser Wannsee började byggas ut i slutet på 1800-talet. En del av husen är som små palats med privata strandtomter, andra ägs av diverse rodd- och segelsällskap. Här vid sjöns västra strand köpte konstnären Max Liebermann en tomt 1909. Från 1910 fram till hans död 1935 bodde konstnären och hans familj här på somrarna. I trädgården målade han mängder av konstverk, likt Monet gjorde i sitt älskade Giverny.

Detta museum är en helhetsupplevelse! Utställningen på andra våningen visar delar av Max Liebermanns produktion – och konstverken byts ut efter hand så ett återbesök för den konstintresserade är aldrig fel. På bottenvåningen visas både husets och konstnärens historia, som var för sig är berättelser värda att ta del av. Det finns riktigt med interaktiva och proffsiga presentationer för museibesökaren.

Oktober månad och man kan fortfarande sitta ute.

För den som sedan blir lite trött och småhungrig finns det ett utmärkt café inne i huset. Tack och lov för museicaféer som har mer än sötsaker och som serverar ”något litet” i matväg. Här på Max Liebermann-museet tog jag en liten spenatpaj och varm choklad. Det var oktober och många valde att sitta ute på terassen för höstsolen värmde ordentligt. Själv avhöll jag mig på grund av min förkylning, men oh så härligt att sitta och uppleva hur det skulle kunna vara att bo med flott strandtomt vid Grosser Wannsee! Museet hade lägligt nog satt ut små stolar vid den promenadvänliga strandkanten.

Max Liebermanns utställning byts ut efter hand. När jag var där var porträtten i fokus.

Max Liebermann var porträttmålaren som målade ”alla som var något i Berlin” under sin samtid. Allt från kända politiker till kompisen Albert Einstein. Han beskrivs som en realist, som senare också inspirerades av impressionismen (därav jämförelsen med Giverny här ovan).

Han målar så som det är. Hans porträtt av familjemiljön och Wannsee-villan präglas av lugn och harmoni. Men verkligheten tränger sig på allt mer. Den politiskt ointresserade judiske konstnären tar till slut ställning. Två år innan sin död avgår han från Berlins konstakademi i protest mot att judiska konstnärer inte längre tillåts ställa ut sina verk. Han sägs dö som en olycklig man, olycklig över den utvecklingen han ser i Tyskland.

Vad som inte sägs i utställningen är att omgivningarna i hans älskade Wannsee håller på att förändras. Det är inte konstigt att änkan Martha Liebermann inte återvänder till sommarhuset efter makens död 1935. Bit för bit dras snaran åt. Hennes barn och barnbarn flyr till USA, men hon tvekar.

Max Liebermanns rosenträdgård en småkall höstmorgon.

1940 tvingas hon sälja sommarvillan med inventarier. Hon får 160 000 Reichsmark, men pengarna sätts in på ett konto som hon inte har tillgång till. Två år senare kommer Gestapo för att hämta henne i hennes bostad i Berlin. Hon får två timmar på sig att packa. Martha Liebermann tar en överdos och undgår därmed resan mål – Theresienstadt. Året är 1942. I januari samma år hålls en konferens i Villa Marlier. Wannseekonferensen där beslutet om att förinta Europas judiska befolkning hölls bara någon minuts promenad från familjen Liebermanns sommarbostad.

Hur vacker får man göra en plats där något väldigt hemskt hänt?

Villa Marlier och platsen för Wannseekonferensen var alltså mitt nästa mål. Kanske var jag efter mina tre timmar på Max Liebermann-museet för musei-mätt för att ta till mig alla nya intryck. Eller så var det så att ett museum hade en tydlig inriktning, den andra för många viljeinriktningar och en tvekan till sin egen existens.

Villa Marlier har en historia, som inte bara har med nationalsocialismen att göra. Huset byggdes 1914-15 av en industriman vid namn Marlier, därav namnet Villa Marlier. Ägare nummer två hade politiska kupp-planer mot Weimarrpeubliken och höll hemliga förhandlingar med än den ena och än den andra i villan (bland annat med nazisterna). Friedrich Minouxs fall kom 1938 när han avslöjades för förskingring av enorma summor från Berlins gasverk. Villan togs 1940 över av stiftelsen Nordhav.

Inget fel med information. Här fick jag bl a klart för mig vad Wannsee betydde för säkerhetstjänsten 1937-45.

Wannsee-området har vid den här tiden förändras. Bland annat växer olika ”institut” upp i kvarteren. Den som är intresserad av tysk underrättelsetjänst ska vara uppmärksam mot dessa små företeelser. Inte för att alla institut har med underrättelsetjänst att göra, men en del har det. I området ägnar sig Wannsee-institutet åt ”östforskning” från 1937. 1942 börjar Havel-institutet i samma kvarter jobba med spion- och sabotageplanering mot Sovjetunionen. Det är i detta perspektiv man ska se Villa Marlier. Genom stiftelsen Nordhavs köp får Villa Marlier sin naturliga roll som övernattningsställe och konferensplats för den övre maktsfären inom Gestapo, SS & Co.

Absolut intet fel på fakta, men det får inte ta över anledningen till att många kommer hit - för att se huset där det hände..

Så vad är det som ”House of the Wannsee Cenference – Memorial and Education site” vill visa? Svaret är: alldeles för mycket. Planscherna hänger så tätt att huset försvinner. Det är som om jag egentligen skulle kunna vara någon annan stans. Jag får verkligen anstränga mig för att ”hitta” huset. Sätta mig på en stol och upptäcka att det finns ett vackert rosett-tak, en vacker dörr. I trapphuset finns en sirlig jugendtrappa som jag inte såg när jag kom in. Alla väggar är vitmålade, men här på en liten fläck framträder en målning som någon konservator tycks ha tagit fram.

Inte ens i rummet där själva Wannsee-konferensen hölls får jag intrycket av att jag är just där, här och nu. Rummet är fyllt av planscher och bilder. Istället för ett stort konferensbord står en stor monter mitt i rummet, fylld av mängder av dokument.

Jag hade börjat med en promenad i den enorma parkliknande trädgården och redan där kändes det som om man inte riktigt vågade sköta den och göra det fint. Det måste vara så mycket enklare att visa koncentrationsläger så som de var med träbaracker och betong. Men Villa Marlier? Hur vacker får man göra en vacker plats som också ska visa något hemskt? Risken för att platsen blir en kultplats för nynazister är något som tyskarna tampats med sedan andra världskriget tog slut. Men jag tycker nog att man borde våga mer på Villa Marlier.

Här hölls Wannseekonferensen. Men var är konferensrummet a la 1942?

När jag går in i rummet där Wannsee-konferensen hölls förväntade jag mig ett konferensbord dukat med de dokument som deltagarna i januari 1942 fick ta del av. Kanske till och med konferensdeltagarna som vaxdockor. Jag vill gå in i rummet och upptäcka att alla vi besökare sänker våra röster. Jag vill få känslan av ett elegant rum och hemska beslut. Jag vill få ett slag i solar plexus men får det inte. Det känns ju inte ens som om jag är där.

Fast egentligen har jag ju varit på Wannseekonferensen. På film. Det var inte så länge sedan jag såg Conspiracy med Kenneth Branagh. Jag gillade inte att de talade engelska, men miljöerna är bra. Kanske är det filmens värld som gör att jag hade andra förväntningar av Villa Marlier som huset inte längre kunde uppfylla. Filmen blev mer verklig än dagens verklighet.

En kopia på det Flensburgska lejonet, som vaktar vid Grosser Wannsees strand.

Jag vandrade vidare och upptäckete ett enormt lejon som tittar ut över Grosser Wannsee. Lejonet är en kopia av det monument som den danske skulptören Herman Wilhelm Bissen 1860 lät uppföra efter danskarnas seger över Schleiswig-Holstein. Lejonet stod i Flensburg, därav namnet ”Det flensburgska lejonet”. När tyskarna några år senare gav igen för gammal ost tog de med sig det flensburgska lejonet som en trofé till Berlin. Visserligen flyttades statyn runt, men det blev kvar i Tyskland fram till 1945 då general Eisenhower biföll danska statens krav på att få tillbaka sitt lejon. Nu lär det stå framför livrustkammaren i Köpenhamn (Copenhagen Armoury).

Restaurang Seehaases myshörna. Notera kompassen till höger i bild.

Kommer ni hit så ska ni definitivt ta trapporna ner till Restaurang Seehaase (sjöharen). Hög mysfaktor och fantastisk utsikt. Lite förkyld och småfrusen som jag var valde jag rummet längst in vid baren där en brasa sprakade. Jag tog en fisksoppa för 3,50, som även om det var en förrätt mättade väldigt. Och vilken smak!!! Tack min hjälpsamme kartförsäljare som tipsade mig om var jag verkligen skulle äta i Wannsee!

Det kostar f ö 6 Euro att gå på Max Liebermannmuseet, medan det är gratis inträde på huset där Wannseekonferensen hölls. Museishoppen och personalen på Max Liebermannmuseet är förresten värda en eloge. Jag kom hem med en tysk dokumentär om Max Liebermann för 16 Euro. Tack för ett mycket trevligt besök!

Mer info hittar ni på:

www.liebermann-villa.de

www.ghwk.de

www.restaurant-seehaase.de

Annonser

Om Lena Breitner

Frilansjournalist med intresse för kalla kriget och underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia. Har varit med om att grunda Föreningen Sveriges öga och öra och skrivit uppslagsordet Stasi för NE. Har skrivit en bok om argentinsk tango. Fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia samt fil mag i litterärt skapande. Bor i Malmö.
Det här inlägget postades i Berlin, Danmark, Köpenhamn, Konst, Museer, Tyskland. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s