Berlin – på jakt efter Stasi och KGB

I början på oktober åkte jag och en god vän till Berlin för att gräva ner oss i forna tider (läs: kalla kriget). Vem är bättre att ha med sig som guide än en man som är som en vandrande uppslagsbok om Stasis olika tillhåll? Honom hade jag med mig!

VA - inte VA-verket utan Verwaltung Aufklärungs gamla lokaler med spektakulär högbunker.

VA - inte VA-verket utan Verwaltung Aufklärungs gamla lokaler med sin spektakulära högbunker.

Vi anlände en sen eftermiddag till Berlin. Ett av de första målen var Adlershof där VA:s högkvarter en gång låg. Nu talar vi alltså inte om Vatten- och Avloppsverket utan om VA som i Verwaltung Aufklärung, DDR:s militära underrättelsetjänst. Här på Oberspreestrasse hade de sitt högkvarter de sista 15-20 åren innan muren föll. I dag huserar Bundeswehr, den tyska försvarsmakten, här. Det betyder att man inte kan komma in hur som helst.

Min duktige guide kunde i alla fall peka ut byggnaden där en spektakulär högbunker ligger än i dag. Tänk så många nya svenska ord jag lär mig på en Berlinresa! Aldrig hade väl jag hört talas om något sådant, även om jag instinktivt insåg att det var något som borde sticka upp. Högbunkern syntes i alla fall inte från utsidan. Det skulle den inte heller göra. Den är byggd som ett stort schakt med tjocka väggar inuti byggnaden. Nattetid skickade den östtyska underrättelsetjänsten upp stora antenner ur schaktet för att kunna ta emot sändningar från spionerna i utlandet. På morgonen såg allt ut som vanligt igen.

Varför då detta knepiga sätt att bara jobba nattetid? Förklaringen jag fick var att väst tilläts flyga över just detta område. Bunkern och nattskiftsarbetet infördes alltså för att undvika att med flygspaning avslöja fastighetens egentliga verksamhet.

På spaning utanför den tidigare Stasi-agenten Günters bostad. Vi ringde inte på för att kolla om han var hemma.

Bara några hundra meter fågelvägen från underrättelsetjänstens gamla högkvarter bor i dag en man vid namn Günter. Ett av hans Stasi-kodnamn var ”dykare”. Stasi skickade honom till Sverige på 60-talet, men karln hade fruktansvärd otur. Både Säpo och svensk underrättelsetjänst kände till hans ankomst redan innan han klev på färjan till Trelleborg. Under flera decennier var Günters besök till vårt avlånga land föremål för övervakning. Klart vi var tvungna att kolla in var Günter, som nu har nått aktningsvärd ålder, bodde. Vi ringde dock inte på.

Hur vet man att man är Stasi eller DDR:s gamla militära organisation på spåren? Min guide förklarade att ”Platten-bau” var ett gott tecken. Vi som var i DDR när DDR fanns minns säkert vilket ofantligt dåligt skick gator och vägar befann sig i. På motorvägarna hördes det regelbundna dunket efter att ha kört övar fogarna till prefab-betongplattorna. Dessa Platten-bau var mycket hållbara. Så hållbara att vilket tungt militärfordon som helst skulle kunna ta sig fram utan att mosa vägen sönder och samman. Att stridsvagnar kan ta sig fram i en diktatur måste ju ha varit prioriterat!

Prefabricerade betongplattor var typiskt för DDR. Här skulle stridsvagnarna kunna ta sig fram utan problem. Eftersom vägarna var milt sagt urkassa såg potentater i forna DDR till att få dessa Platten-bau de också. Ingen Maskirovka här inte.

Skulle du mitt i en fridfull skog i forna DDR råka hitta helt oförklarliga järnvägsräls eller betong-platte-beläggningar, ja då kan du ge dig sjutton på att du befinner dig nära någon gammal hemlig anläggning. Ett (atom)vapenförråd, en stridsledningscentral eller något annat hemligt.

I byar och städer kan man ibland hitta oförklarliga Platten-bau. Sådan beläggning i ett visst bostadsområde tyder på att det var någon form av potentater som bodde där. Politiker, Stasifolk, officerare och andra toppar ville ju inte ha det så uselt som vanligt folk! Och jodå, vi hittade plattenbau kring Günters bostad.

Museum Berlin-Karlsholst. Platsen för fredsfördraget 8 maj 1945.

Vår tur gick vidare i rasande fart. Vi åkte vidare till Berlin-Karlshorst. I korsningen Rheinsteinstrasse och Zwieselerstrasse ligger en intressant byggnad. Den har fungerat som officersmäss, men mest känd är den för att det slutliga fredsfördraget skrevs på här den 8 maj 1945. Mer information om museet finns på www.museum-karlshorst.de

KGB:s gamla DDR-högkvarter i Berlin. Nu ska här bli lyxbostäder.

Vi fortsatte runt i området och tittade på andra hemliga platser och byggnader. Längs Zwieselerstrasse återfinns t ex KGB:s gamla DDR-högkvarter. När vi var där hade arbetet med att göra om fastigheten till lyxiga bostäder precis påbörjats. Om någon är intresserad av att flytta till Berlin och bo flott med KGB-touche så finns mer information på www.wohnpark-karlshorst.de

Omgivningarna hyste även andra hemligheter, allt från konspirativa hus och våningar till tjänstebostäder. Även om jag fick utpekat exakta platser väljer jag att inte publicera alla uppgifter. Tyvärr har man i Tyskland dålig erfarenhet av att offentliggöra vissa adresser. Helt oskyldiga människor som köpt ett hus efter Die Wände har t ex attackerats av vilt främmande människor på grund av vad som en gång hänt i deras fastighet. Det är av detta skäl som jag ibland avstår från att ange exakt adress.

Något kvarter från KGB-högkvarteret fick jag alltså se Ernst Wollwebers gamla arbetsbostad. Strax intill låg en byggnad för en sabotageplaneringsorganisation kallad Förvaltning 15, som organisationsmässigt valsade runt mellan partiet, militären och Stasi. Byggnaden revs för inte så länge sedan.

Ernst Wollweber kanske kräver sin presentation. Från mitten på 30-talet och en bit in på andra världskriget drev han en sabotageorganisation i Skandinavien, den s k Wollweberligan, som grundades av KGB:s föregångare NKVD. Wollweberligan utförde bl a sabotage i Köpenhamn mot fartyg som understödde den ena sidan i spanska inbördeskriget. I ett fall som ledde till flera domar i Danmark avslöjades det att attentatet hade svenska förgreningar. Svensk dynamit fraktades från Norrland till Malmö, och från en herrekiperingsaffär i Malmö vidare till Köpenhamn.

Efter kriget bosatte sig Ernst Wollweber i DDR. Efter folkupproret 1953 sattes han in som ny chef för den östtyska säkerhetspolisen Stasi, ett uppdrag som han fick lämna till förmån för Erich Mielke 1957.

Annonser

Om Lena Breitner

Frilansjournalist med intresse för kalla kriget och underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia. Har varit med om att grunda Föreningen Sveriges öga och öra och skrivit uppslagsordet Stasi för NE. Har skrivit en bok om argentinsk tango. Fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia samt fil mag i litterärt skapande. Bor i Malmö.
Det här inlägget postades i Berlin, Danmark, Köpenhamn, KGB, Malmö, Militärt, Museer, Stasi, Sverige, Tyskland, Underrättelsetjänst. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Berlin – på jakt efter Stasi och KGB

  1. Stig Palm skriver:

    Hej Lena,

    Du skriver lättsamt och trevligt och informativt.
    Vännen som du vandrade runt med, heter han Svante tro – he he

  2. Lena Breitner Ekberg skriver:

    Hej Stig!
    Jag ska fråga Svante om han tror sig ha varit med :-)))

    Skämt åsido. Visst är han en vandrande uppslagsbok!

    Hälsar
    Lena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s